Ett annat USA är nödvändigt
Den 27 juni gick startskottet för USA:s första nationella Sociala Forum med inspiration från World Social Forum som började i Porto Alegre 2001. Fler än 10 000 amerikanska och några internationella aktivister samlades i Atlanta, Georgia för några (bokstavligt) heta dagar tillsammans. Man hade valt staden delvis på grund av dess historiska koppling till medborgarrättsrörelsen varande Martin Luther Kings födelsestad. Temat för forumet var ”En annan värld är möjlig. Ett annat USA är nödvändigt.” 800 olika workshops gavs på allt tänkbart och otänkbart med titlar som till exempel: Studenter och direkt aktion, Militarism och kriget mot droger, Att bygga en rörelse för global klimaträttvisa, Utbildning mot imperium, Ansikten av hemlösa, Bikupedesign, Hawaii: 114 års av motstånd mot USA:s ockupation, Jesus var en arbetare, Olika sätt att vara homosexuell på, Kvinnor stoppar kriget i Irak och förhindrar krig med Iran. Jag gick själv på en workshop om direkt aktion med The Ruckus Society, som helt och hållet finns för att ge workshops till organisationer som vill använda sig av direkt aktion. En sån organisation skulle jag vilja ha i Sverige! Jag kände igen de flesta övningarna från den typen av workshops vi själva gör i Fred i våra händer och Kristna Fredsrörelsen. Skillnaden på workshopen, i alla fall utifrån mitt eget perspektiv, var att de fokuserade väldigt mycket på att ickevåld bara är en metod och inget annat. Den andra workshopen jag var på var Forumspel (De förtrycktas teater) där de tog upp en konflikt om en hyresvärd som struntade i hennes hyresgästers problem med fallfärdiga lägenheter och där publiken fick hoppa in för att komma på olika sätt att pressa hyresvärden till att ta sitt rättmätiga ansvar.
Arrangörerna av det sociala forumet hade verkligen lyckas göra det till en färgglad tillställning; båda i fråga om hudfärg och variation på rörelser och frågor. Jag tyckte mest om att gå mellan de olika borden där de olika organisationer hade sina representanter och höra vad de gjorde och lära mig mer om deras olike strategier för ett nytt USA. Nästan mest roligt var det att hänga med Fellowship of Reconciliations (FOR, systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen) personal och få representera FOR och därmed ge den amerikanska rörelsen en internationell klick.

Inspiration för avrustning
Efter forumet blev jag välkomnad av Jonah House i Baltimore ännu en gång. Denna gång hade jag förmånen att spendera en knapp vecka i denna härliga kommunitet. Jag hjälpte till med de dagliga sysslorna; rensade ogräs, klippte gräsmattan, plockade persikor, aprikoser och äpplen i mängder. På eftermiddagarna och kvällarna försökte jag sammanfatta lite av upplevelserna under min resa i USA i skriftlig form och fick reda på mer om vad de gör och har gjort i kommuniteten. Vi såg tillsammans på filmen Conviction som handlar om en plogbillsaktion som Helig jord och rymd plogbillarna bestående av de tre dominikansystrarna Ardeth Platte, Carol Gilbert och Jackie Hudson gjorde 2002. Systrarna Ardeth och Carol satt bredvid mig och kommenterade dokumentärfilmen som gjordes om deras aktion.
En annan dag såg vi på filmen The Narrow Path – en ny film om Fader John Dear, en annan katolik som har fängslats för fredsaktioner. Båda dessa filmer och mötet med människorna på Jonah House har påverkat mig på djupet. Jag känner mig mer och mer kallad till att konkret verka för avrustning av våra svenska vapen. När jag nämner för amerikanarna att Sverige är en stor vapenproducent och att vi exporterar vapen till fattig som rik, demokrati som diktatur, inklusive till USA som använder svensktillverkade vapen i Irakkriget, då blir de utan undantag chockerade. De känner till Sverige som en fredsnation och tycker att det är en motsägelse att vi också producerar vapen – jag kan inte annat än att hålla med och känner mitt ansvar som svensk medborgare att verka för stopp av vår vapenexport. Så länge våra svenska vapen används i Irakkriget är varje svensk medskyldig till de dagliga offren i Irak.

Min längsta ickevåldsutbildning någonsin
Nu har jag anlänt till min slutdestination för denna resa Chicago; den blåsiga staden, hemstad för Jerry Springer, Oprah Winfrey och Al Capone. Jag upptäckte idag att denna stad delar många karakteristika med Malmö: tredje största stan i landet, traditionellt en arbetarstad men satsar nu mer på information och utbildning, ligger vid vattnet och har den högsta byggnaden i landet. Men det är inte på grund av hemlängtan som jag har styrt mina steg hit. Anledningen är att CPT (Christian Peacemaker Teams) har sin fyra veckors ickevåldsträning i denna stad där också deras huvudkontor ligger. På måndag sätter vi igång med en utbildning som verkar bli spännande och intensiv. Enligt programmet ska vi hålla på från 8-21.30 varje dag förutom tre lediga dagar. Två ickevåldsaktioner ingår i utbildningen. Den första kommer vi göra i slutet av nästa vecka och den är inom Ockupationsprojektet som är ickevåldskampanj startat av Röster för kreativt ickevåld som går ut på att ockupera politikers kontor för att pressa dem att rösta emot fortsatt finansiering av Irakkriget och på det viset sätta stopp för kriget. Jag fick ett smakprov på kampanjen genom att gå till ett möte för projektet som Erin Cox tog mig med på. Erin, som var på med CPT delegationen jag åkte på i början av min resa, har blivit arresterad när hon var med och ockuperade ett politikerkontor. Nu planerar hon att göra det igen. En av organisationens ledare, Kathy Kelly, kommer till Stockholm på MR-dagarna i november.

Kolla på större bilder
Nu gör jag mitt bästa för att ladda batterierna för utbildningen. Idag har jag varit inne i centrum, gått på bio (Live free and die hard – underhållande men som många andra filmer vräker den sig i vad Walter Wink kallar ”the myth of redemptive violence” – myten om att våld kan rädda oss från ondska), spatserat vid piren och ätit lunch på en traditionell ”Diner”. Dessa dagar går jag in för att vara så mycket som möjligt för mig själv eftersom det inte kommer att bli mycket av det de kommande fyra veckorna. Jag kommer inte heller att ha möjlighet att skriva mycket så kanske detta är det sista blogginlägget under min tid i USA. Om jag hinner och orkar ska jag försöka lägga in ett till för att berätta om utbildningen. Jag gillar Blogger, som jag har min blogg på, men tycker att det är synd att bilderna inte blir större. Men nu har jag lagt upp ett fotoalbum på Facebook där bilderna blir mycket större. Ta dig gärna en titt om du har lust: http://www.facebook.com/album.php?aid=8780&id=652491484 – klicka på första bilden så blir den större, sen är det bara att klicka på ”next”.

Hoppas att allt är bra med er i Sverige. Skriv gärna en rad om du har lust. Jag kommer att kunna kolla e-post under utbildningen.

Fred, martin