Gassande sol och ful mur

Hetta, huvudvärk, sorg och en väldigt ful mur är mina starkaste intryck från igår. I förrgår åkte jag iväg på en delegation arrangerad av CPT (Christian Peacemaker Teams). Vi befinner oss just nu i Douglas, Arizona precis vid gränsen till Mexiko. I torsdags träffades gruppen, som består av 13 amerikaner och mig själv, i Tucson, Arizona. Rick Ufford-Chase som är vår delegationsledare berättade om områdets historia. Sen flera hundra år tillbaka har dagens södra USA och norra Mexiko varit ett nomadområde där Amerikas ursprungsbefolkning har rört sig upp och ner kontinuerligt. Efter Europas kolonisering av Nord- och Sydamerika tog Mexiko områden (eller delar av områden) som idag heter Arizona, New Mexiko, Kalifornien, Nevada, Colorado och Texas. USA lyckades att ta dessa områden under det Amerikansk-Mexikanska kriget 1848. Igår insåg jag att kriget fortfarande idag kräver offer. Många mexikaner dör varje år i försök att komma till sitt gamla hemland.

Tillsammans med lokalinvånare åkte vi igår ner till muren som skiljer USA från Mexiko. Den cirka 2,5 meter höga muren är en gräslig sak tillverkad i stål. Stående i en cirkel lästes över 200 namn på flyktingar som har flytt från sitt hemland med målet att ta sig till USA till ett liv där de kan försörja sin familj, men som hann dö innan de nådde sitt mål. Efter varje namn lästs upp slogs en hammare i muren. Vi målade även åtta vita kors på muren i åminnelse av dem som har dött i öknen sedan oktober förra året. Medan jag stod i den stekande solen, törstig och yr, fick jag en liten, liten insikt om hur det skulle kunna kännas att vara ute i gassande sol i flera dagar. Vattenbrist är den främsta dödsorsaken för flyktingar som försöker ta sig in i USA. När jag stod och tänkte på dessa latinos som dött på grund av en omänsklig immigrationspolicy kunde jag inte undgå att tänka på våra svenska och europeiska asyllagar. Vi har inga öknar där folk dör av vattenbrist, men dör gör de. På en båt från Nordafrika, kvävda i en container på en väg i Europa eller ibland genom självmord på en svensk flyktingförläggning av desperation kommit genom flera års av fruktlös väntan på uppehållstillstånd.

Efter lunch igår åkte vi över gränsen igen till Mexiko för att besöka ett flyktingcenter, precis vid gränsen, där de hjälper de latinos som har blivit tillbakaskickade av den amerikanska gränspolisen. Under de två kommande dagarna kommer vi i vår delegationsgrupp att turas som frivilliga på detta center. Jag kom inte igen gränskontrollen lika snabbt som mina amerikanska vänner, men efter att de hade gjort en koll på mitt pass under fem minuter släppte de som tur var in mig i USA igen.

Min första vecka i USA har varit mycket rikare än jag kunnat föreställa mig. Det bådar gott inför resten av min resa. Gruppen som jag åker med under denna delegation är fantastisk. En av deltagarna brast ut i gråt på vår morgonreflektion. ”Jag kan inte stå ut med att jag och alla andra amerikaner har låtit detta hända” syftandes på muren mot Mexiko och krigen som USA bedriver i världen. ”Jag önskar att tusentals amerikaner kunde stå och slå på muren tillsammans” avslutande hon sin reflektion denna morgon.

Tack till alla er som hitintills har skickat mig uppmuntrande ord på min väg! Det betyder mycket för mig.

Fred, Martin

Våld och ickevåld i USA:s öken

På kvällen den 20 maj landade jag i Tucson, Arizona, nästan så långt söderut man kan komma och grannstat till Kalifornien. Jag hade väntat mig en sömnig konservativ småstad i öknen. Jag hade tänkt att jag skulle ta det lugnt här tills jag skulle starta CPT-delegationen som startar den 24 maj. Jag hade både rätt och fel i mina antagande. Tucson är som en stad som har slängts ner med platt fall rätt i öknen. Visserligen med mycket växtlighet i form av kaktusar och träd. Stan har småstadskänsla men det är ändå Arizonas näst största stad. Jag hade helt fel om sömnigheten för trots hettan är detta en stad som sjuder av politisk aktivitet. Kontinuerligt arrangeras politiska manifestationer tre gånger i veckan. Varje onsdag protesteras det utanför det lokala rekryteringscentret för USA:s militär. Varje torsdag, i åtminstone 25 år, har det arrangerats manifestationer utanför Tucsons stadshus, oftast mot krig. Om man inte nöjer sig med att protestera två dagar i veckan kan man också gå på Kvinnor i Svarts demo varje fredag som började som en protest mot ockupationen i Palestina men som några år tillbaka är emot all ockupation.

Tack vare mina gästvänliga och ytterst politiskt aktiva husvärdar Cathy (dotter) och Ann (mamma) Nichols kastades jag rakt in i Tucsons vänsterkretsar (eller ”liberal” som de kallas i detta land). Redan dagen efter jag landat i detta land deltog jag i en ”vigil” (stilla manifestation, ofta med något protestbudskap) i Tucson mot dödstraffet. Dagen efter (den 22 maj) fick jag åka med Andy Silverman, juridikprofessor och antidödsstraff-aktivist, till Florence som ligger cirka en timmes bilfärd norr om Tucson. Vi stod med våra protestskyltar utanför fängelset där avrättningen av Robert Comer skulle vara. Det var sju år sen det hade varit en avrättning i Arizona så båda TV och tidningar var där för att dokumentera. En polis bråkade med oss och sa att vi stod ivägen för dem som ville gå på trottoaren. Han hade inte rätt att köra bort oss men gav istället en i gruppen böter för ”jaywalking” (fotgängare som bryter mot någon trafikregel). Robert Comer förklarades död genom injektion 10.08 på tisdagen. Vi som stod utanför fängelsemurarna samlades precis efteråt i en cirkel i tystnad i sorg och protest för att staten hade tagit ett liv.

Se mer på: http://www.kpho.com/news/13354462/detail.html(jag kom inte med på bild i TV-nyheterna) och på CAADP:s hemsida (se i vänstra fältet).

Senare på dagen hade jag nöjet att träffa Dwight Metzger som jobbar som tryckare på Peace Supplies. Han ägnar dagarna åt att trycka progressiva budskap på snygga klistermärken, knappar, tröjor med mera. Beställ gärna av honom genom hans hemsida. Han berättade för mig om sitt stora miljöengagemang i den radikala direkt aktions miljögruppen Earth First! Han har deltagit i flera civil olydnads aktioner mot militära och miljöförstörande projekt. Det var många år sen han betalade skatt. Hans stora skägg och varma leende gjorde det svårt att inte gilla denna anarkist som inspirerade mig med sitt radikala leverne och ickevåldsliga inställning till livet.

Till min stora lycka är Tucson smockfullt med inspirerande aktivister. Idag har jag varit och träffat Jack och Felice Cohen-Joppa, ett medelålders gift par med två tonårsbarn. I 27 år har de gett ut nyhetsbrevet/tidningen The Nuclear Resister (Kärnmotståndaren) som har som mål att dokumentera motstånd mot kärnvapen/kärnkraft men även annat fredsarbete. Särskilt ägnas tidningen åt stöd åt dem som har fängslats för sina ickevåldsliga fredshandlingar. De bara dokumenterar inte dessa händelser utan är själva ofta med i protester. Felice har blivit dömd ett antal gånger, t.ex. för en vapeninspektion på 1990-talet. Om du har Acrobat Reader (pdf-format) kan du läsa deras tidning genom att gå in på: http://www.serve.com/nukeresister/

Än så länge tycker jag att min tes håller: att detta är ett paradoxernas land som hedrar våld; genom minnesmonument över USA:s massaker i andra länder och genom avrättningar av egna medborgare. Men också ickevåldet lever och frodas genom individer och rörelser som är villiga att offra tid, pengar och sin frihet för att uppnå fred och rättvisa för invånare i det egna landet och för de som drabbas av sitt lands mäktiga armé.
Imorgon åker jag på delegation med CPT för i drygt en vecka undersöka hur flyktingar, som vill söka sig till ett liv i USA, behandlas. På återseende när jag är tillbaks.

Fredens, Martin Smedjeback

P.S. Min plan var att skaffa ett amerikanskt mobilsimkort, men detta visade sig svårare än jag trodde så jag kommer inte att göra detta. E-post och sms till min svenska mobil är därför rekommenderade sätt att komma i kontakt med mig.

Snart börjar ickevåldsresan i USA

Månaden efter jag hade avslutat min militärtjänst på Ubåtsskyddskompaniet i Blekinge skärgård flyttade jag till USA. Året var 1994. Under ett år jobbade jag som au pair i en enorm villa i New Jersey på östkusten. Då var jag relativt omedveten om landets enorma påverkan på världspolitiken och även ganska aningslös om internationella frågor i allmänhet. Jag hade bara en svag aning om att USA under hela sin historia har varit en krigsnation som har krigat vitt och brett och som har militärbaser i stort sett hela världen. Jag visste ännu mindre om landets starka ickevåldstradition. För paradoxalt nog har de Förenta Staterna parallellt med sina starka militaristiska traditioner och enorma armé en av världens starkaste ickevåldsrörelser och djupa historiska rötter till ickevåld.

Detta faktum har jag insett mer och mer sen jag började jobba på Kristna Fredsrörelsen 2001, bara några dagar innan 11 september och terroristattacken som smulade sönder de två torn jag hade varit uppe i under mitt besök i USA 1994. I mitt jobb har jag bland annat fördjupat mig i Martin Luther Kings liv och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Sen dess har jag längtat efter att återvända till hit för att se de platser där ickevåldskampen för de svartas rättigheter utkämpades.

Den 20 maj 2007 sätter jag åter fötterna på amerikansk mark. Under tre månader ska jag resa i ickevåldets spår och känna den amerikanska freds/ickevåldsrörelsen på pulsen. Jag börjar i Tucson, Arizona genom en delegation med CPT (Christian Peacemakers Teams) för att studera och uppmärksamma situationen för dem som försöker immigrera från Latinamerika. Efter en vecka kommer jag att röra mig österut och sen norrut längst med östkusten och träffa så många ickevåldsaktivister som det bara är möjligt. Jag avslutar min vistelse i USA med en månads ickevåldsutbildning i Chicago med CPT. Under min resa kommer jag att delge dig mina tankar och alla som har lust att följa med i mina fotspår på denna ickevåldsresa i en krigsnation. Hoppas att du vill följa med! Ser fram att höra från dig.

Uppdaterad resplan för min ickevåldssommar 2007
Här är några av de ställen och organisationer/personer som jag hoppas kunna besöka och träffa.
* Tucson/Mexico - 20 maj - 10 juni
* New Orleans - 12 - 14 juni
* Atlanta - 14 - 17 juni
* Washington DC/Baltimore - 17 - 24 juni
Jonah House, Dorothy Day Catholic worker, the International Center on Nonviolent Conflict, Sojourners, AFSC, Vigil at the Pentagon.
* New York/Pennsylvania/New Jersey/Atlanta - 24 juni - 8 juli
War Resisters League, United for peace and justice, Walter Wink, Center for Nonviolence and Peace, FOR USA (vilka jag åker med ner till Atlanta och US Social Forum), Richard Deats, Muslim Peace Fellowship.
* Chicago - 9 juli - 17 augusti
Voices for Creative nonviolence, CPT nonviolence training.
* Sverige - 18 augusti