Gassande sol och ful mur

Hetta, huvudvärk, sorg och en väldigt ful mur är mina starkaste intryck från igår. I förrgår åkte jag iväg på en delegation arrangerad av CPT (Christian Peacemaker Teams). Vi befinner oss just nu i Douglas, Arizona precis vid gränsen till Mexiko. I torsdags träffades gruppen, som består av 13 amerikaner och mig själv, i Tucson, Arizona. Rick Ufford-Chase som är vår delegationsledare berättade om områdets historia. Sen flera hundra år tillbaka har dagens södra USA och norra Mexiko varit ett nomadområde där Amerikas ursprungsbefolkning har rört sig upp och ner kontinuerligt. Efter Europas kolonisering av Nord- och Sydamerika tog Mexiko områden (eller delar av områden) som idag heter Arizona, New Mexiko, Kalifornien, Nevada, Colorado och Texas. USA lyckades att ta dessa områden under det Amerikansk-Mexikanska kriget 1848. Igår insåg jag att kriget fortfarande idag kräver offer. Många mexikaner dör varje år i försök att komma till sitt gamla hemland.

Tillsammans med lokalinvånare åkte vi igår ner till muren som skiljer USA från Mexiko. Den cirka 2,5 meter höga muren är en gräslig sak tillverkad i stål. Stående i en cirkel lästes över 200 namn på flyktingar som har flytt från sitt hemland med målet att ta sig till USA till ett liv där de kan försörja sin familj, men som hann dö innan de nådde sitt mål. Efter varje namn lästs upp slogs en hammare i muren. Vi målade även åtta vita kors på muren i åminnelse av dem som har dött i öknen sedan oktober förra året. Medan jag stod i den stekande solen, törstig och yr, fick jag en liten, liten insikt om hur det skulle kunna kännas att vara ute i gassande sol i flera dagar. Vattenbrist är den främsta dödsorsaken för flyktingar som försöker ta sig in i USA. När jag stod och tänkte på dessa latinos som dött på grund av en omänsklig immigrationspolicy kunde jag inte undgå att tänka på våra svenska och europeiska asyllagar. Vi har inga öknar där folk dör av vattenbrist, men dör gör de. På en båt från Nordafrika, kvävda i en container på en väg i Europa eller ibland genom självmord på en svensk flyktingförläggning av desperation kommit genom flera års av fruktlös väntan på uppehållstillstånd.

Efter lunch igår åkte vi över gränsen igen till Mexiko för att besöka ett flyktingcenter, precis vid gränsen, där de hjälper de latinos som har blivit tillbakaskickade av den amerikanska gränspolisen. Under de två kommande dagarna kommer vi i vår delegationsgrupp att turas som frivilliga på detta center. Jag kom inte igen gränskontrollen lika snabbt som mina amerikanska vänner, men efter att de hade gjort en koll på mitt pass under fem minuter släppte de som tur var in mig i USA igen.

Min första vecka i USA har varit mycket rikare än jag kunnat föreställa mig. Det bådar gott inför resten av min resa. Gruppen som jag åker med under denna delegation är fantastisk. En av deltagarna brast ut i gråt på vår morgonreflektion. ”Jag kan inte stå ut med att jag och alla andra amerikaner har låtit detta hända” syftandes på muren mot Mexiko och krigen som USA bedriver i världen. ”Jag önskar att tusentals amerikaner kunde stå och slå på muren tillsammans” avslutande hon sin reflektion denna morgon.

Tack till alla er som hitintills har skickat mig uppmuntrande ord på min väg! Det betyder mycket för mig.

Fred, Martin