Våld och ickevåld i USA:s öken

På kvällen den 20 maj landade jag i Tucson, Arizona, nästan så långt söderut man kan komma och grannstat till Kalifornien. Jag hade väntat mig en sömnig konservativ småstad i öknen. Jag hade tänkt att jag skulle ta det lugnt här tills jag skulle starta CPT-delegationen som startar den 24 maj. Jag hade både rätt och fel i mina antagande. Tucson är som en stad som har slängts ner med platt fall rätt i öknen. Visserligen med mycket växtlighet i form av kaktusar och träd. Stan har småstadskänsla men det är ändå Arizonas näst största stad. Jag hade helt fel om sömnigheten för trots hettan är detta en stad som sjuder av politisk aktivitet. Kontinuerligt arrangeras politiska manifestationer tre gånger i veckan. Varje onsdag protesteras det utanför det lokala rekryteringscentret för USA:s militär. Varje torsdag, i åtminstone 25 år, har det arrangerats manifestationer utanför Tucsons stadshus, oftast mot krig. Om man inte nöjer sig med att protestera två dagar i veckan kan man också gå på Kvinnor i Svarts demo varje fredag som började som en protest mot ockupationen i Palestina men som några år tillbaka är emot all ockupation.

Tack vare mina gästvänliga och ytterst politiskt aktiva husvärdar Cathy (dotter) och Ann (mamma) Nichols kastades jag rakt in i Tucsons vänsterkretsar (eller ”liberal” som de kallas i detta land). Redan dagen efter jag landat i detta land deltog jag i en ”vigil” (stilla manifestation, ofta med något protestbudskap) i Tucson mot dödstraffet. Dagen efter (den 22 maj) fick jag åka med Andy Silverman, juridikprofessor och antidödsstraff-aktivist, till Florence som ligger cirka en timmes bilfärd norr om Tucson. Vi stod med våra protestskyltar utanför fängelset där avrättningen av Robert Comer skulle vara. Det var sju år sen det hade varit en avrättning i Arizona så båda TV och tidningar var där för att dokumentera. En polis bråkade med oss och sa att vi stod ivägen för dem som ville gå på trottoaren. Han hade inte rätt att köra bort oss men gav istället en i gruppen böter för ”jaywalking” (fotgängare som bryter mot någon trafikregel). Robert Comer förklarades död genom injektion 10.08 på tisdagen. Vi som stod utanför fängelsemurarna samlades precis efteråt i en cirkel i tystnad i sorg och protest för att staten hade tagit ett liv.

Se mer på: http://www.kpho.com/news/13354462/detail.html(jag kom inte med på bild i TV-nyheterna) och på CAADP:s hemsida (se i vänstra fältet).

Senare på dagen hade jag nöjet att träffa Dwight Metzger som jobbar som tryckare på Peace Supplies. Han ägnar dagarna åt att trycka progressiva budskap på snygga klistermärken, knappar, tröjor med mera. Beställ gärna av honom genom hans hemsida. Han berättade för mig om sitt stora miljöengagemang i den radikala direkt aktions miljögruppen Earth First! Han har deltagit i flera civil olydnads aktioner mot militära och miljöförstörande projekt. Det var många år sen han betalade skatt. Hans stora skägg och varma leende gjorde det svårt att inte gilla denna anarkist som inspirerade mig med sitt radikala leverne och ickevåldsliga inställning till livet.

Till min stora lycka är Tucson smockfullt med inspirerande aktivister. Idag har jag varit och träffat Jack och Felice Cohen-Joppa, ett medelålders gift par med två tonårsbarn. I 27 år har de gett ut nyhetsbrevet/tidningen The Nuclear Resister (Kärnmotståndaren) som har som mål att dokumentera motstånd mot kärnvapen/kärnkraft men även annat fredsarbete. Särskilt ägnas tidningen åt stöd åt dem som har fängslats för sina ickevåldsliga fredshandlingar. De bara dokumenterar inte dessa händelser utan är själva ofta med i protester. Felice har blivit dömd ett antal gånger, t.ex. för en vapeninspektion på 1990-talet. Om du har Acrobat Reader (pdf-format) kan du läsa deras tidning genom att gå in på: http://www.serve.com/nukeresister/

Än så länge tycker jag att min tes håller: att detta är ett paradoxernas land som hedrar våld; genom minnesmonument över USA:s massaker i andra länder och genom avrättningar av egna medborgare. Men också ickevåldet lever och frodas genom individer och rörelser som är villiga att offra tid, pengar och sin frihet för att uppnå fred och rättvisa för invånare i det egna landet och för de som drabbas av sitt lands mäktiga armé.
Imorgon åker jag på delegation med CPT för i drygt en vecka undersöka hur flyktingar, som vill söka sig till ett liv i USA, behandlas. På återseende när jag är tillbaks.

Fredens, Martin Smedjeback

P.S. Min plan var att skaffa ett amerikanskt mobilsimkort, men detta visade sig svårare än jag trodde så jag kommer inte att göra detta. E-post och sms till min svenska mobil är därför rekommenderade sätt att komma i kontakt med mig.