Igår startade US Social Forum som är USA:s första nationella Sociala Forum. Om du vill följa vad som händer på detta Forum kan du gå in pa US FOR:s (Kristna Fredsrörelsens systerorganisation i USA) blogg från just detta Forumet. Du hittar den på http://forpeace.net. Forumets officiella hemsida är www.ussf2007.org.
fred,
martin
torsdag 28 juni 2007
tisdag 26 juni 2007
Den mest olydiga kommuniteten på jordklotet
En ängel på Lockheed Martin
Jag har aldrig haft upplevelsen av att Gud har ingripit i mitt liv på ett tydligt sätt. Det är inte heller så ofta som jag får höra berättelser om hur detta har hänt på ett högst påtagligt sätt. Men i förra veckan hade jag förmånen att ta del av två sådana berättelser. Båda dessa uppenbarelser ledde dem till det mest olydiga huset i världen – Jonah House i Baltimore, där jag bland andra träffade två fantastiska kvinnor som berättade för mig om hur Gud hade svept in i deras liv.
Den ena kvinnan var Susan Crane, en 63-årig lärare och mamma från Kalifornien. Hon jobbade i flera år i skolor med barn som hade kuggat i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte ”att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn”. Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning. Redan var hon en aktiv fredsvän och krigsskattevägrare (vägran att betala skatt för att man inte vill bidra till militären ekonomiskt. I USA går nästan 50 % av den federala budgeten till militären), men hon kände sig tvungen att göra mer. Hon beslutade sig för att göra en plogbillsaktion, en aktion där man förstör vapen konkret, öppet och med villighet att ta sitt straff. Tillsammans med den fransiskanska prästen, Steve Kelly, bildade hon Jubel-plogbillarna (kopplat till Jubel-året i Bibeln som är det året där skulder avskrivs, slavar släpps fria, med mera). De planerade under ett år. Det största hindret de såg var hur de skulle kunna komma in i själva byggnaden där kärnvapenmissilen D5, som de ville hamra på, förvarades. Susan oroade sig mycket för detta. Phil Berrigan, en av de som gjorde den första plogbillsaktionen i världen (1980), kom och hälsade på dem för att uppmuntra dem inför deras aktion. Susan berättade om hennes oro inför hur det skulle kunna komma in i byggnaden. Phil sa: ”Gör ert bästa och lämna resten till Gud.” Hon mindes att hon tänkte ”är det verkligen på det viset vi ska göra detta” tvivlande på hur det skulle gå att lämna en så viktig sak i någon annans händer. Den 7 augusti 1995 klättrade Susan och Fader Steve över stängslet på Lockheed Martin där de tillverkade kärnvapenmissilerna. När de gick närmare byggnaden som var deras mål såg de den enorma porten öppna sig framför dem. ”Det var som om en ängel öppnade porten för oss” berättade Susan. Inne i byggnaden var det en kille som jobbade på missilen de skulle hamra på. Susan gick upp till honom och frågade rakt på sak om detta var D5 kärnvapenmissilen. ”Jag ville ju inte börja hamra på fel sak”, förklarade hon. ”Ja”, sa killen och Susan och Fader Steve började hamra på missilen. När de hade hamrat klart knäböjde dom och bad. Susan fick 10 månaders fängelse för aktionen. Efter att ha kommit ut från fängelset fortsatte hon att undervisa men hon kände att hon ville fortsätta att jobba för fred genom radikalt ickevåldsmotstånd. Så hon valde att flytta till Jonah House eftersom denna kommunitet var en av de få som hade detta som uttalat mål.
Den heliga ande via Google
En väldigt annorlunda väg till samma hus hade, en 21-årig kvinna, uppvuxen på Long Island, New York. Hennes föräldrar är från Turkiet Eda Uca men själv föddes hon i USA. Hennes föräldrar är sekulära muslimer men med hennes mormor hade hon teologiska diskussioner från när hon var sex år gammal och så väcktes hennes intresse för religion. Under sin ungdom sökte hon i flera år efter en andlig väg som passade henne. Hon sökte i nästan alla religioner förutom i kristendomen, för hon kände att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera att hon blev kristen. Till slut var det ändå kristendomen som fångade henne, ”en oavsiktlig omvändelse” som hon kallar det. ”När jag blev kristen förändrades hela mitt liv” säger hon. ”Det är konstigt att någon tror på den kristna tron, för att det är en så otrolig berättelse. Men om man verkligen tror på den borde den förändra allt, verkligen allt. Inget kan vara sig likt igen. Så snart jag blev kristen ville jag ge hela mig för tron. Jag bad att Gud skulle sända mig var jag hörde hemma. Jag sökte säkert 50 jobb i New York och var antagligen överkvalificerad för många av dem”. Hon fick inget av dem. Jag frågar henne hur hon hittade Jonah House. ”Ungefär ett år sen satt jag framför min dator omgiven av fimpar och tomma Diet Coke burkar. Klockan var tre på natten. Jag var så frustrerad för att här hade jag haft den här stora omvändelse-upplevelsen och jag försökte viga mitt liv åt Gud men jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Det finns liksom ingen handbok i hur man är kristen. Jag tittade upp i taket och skrek ”Gud, jag kommer att göra vad du än vill men du måste visa vad du vill!” I mitt huvud kom orden ”medveten kristen pacifistisk kommunitet” och jag googlade detta och det första som kom upp på Google var ”Jonah House”. ”Det var den heliga ande genom Google” enligt Eda själv. Hon beslutade sig för att söka sig dit och redan efter två veckor skickade de ett svar att hon var välkommen att flytta in. Nu har hon varit där i nästan ett år.
En olydig kristen kommunitet
Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och kommunitet. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillarna. Han dog 2003 och är begraven vid Jonah House. Han var en katolsk präst. Han träffade Liz McAllister, en katolsk nunna och de började jobba nära tillsammans och under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade från deras kyrka (samma öde hände för övrigt Martin Luther). Jonah House har nu under många årtionden varit en kristen kommunitet där man har arbetat med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner med mera. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett fint och stort hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för 1 $ i utbyte mot att de kunde leasa huset för 1 $ om året i 99 år. Huset ligger precis bredvid en gammal irländsk katolsk kyrkogård. Kommuniteten har som jobb att ta hand om kyrkogården i utbyte mot en ekonomisk ersättning som hjälper dem att gå runt. Till sin hjälp i detta jobb med att hålla nere växtligheten och gräsmattan på kyrkogården har de inskaffat två får, två getter och två lamor. Kommuniteten består i nuläget av sex medlemmar som alla bor, arbetar, umgås och ber tillsammans. Alla består av äldre kvinnor förutom Eda och hennes fästman Mike som är de nyaste medlemmarna i kommuniteten. Just nu sitter ingen i fängelse vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Två av dem är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna deras stat (Maryland), vilket de ändå gör när de tycker att de har viktiga saker att göra i andra stater. Jonah House befinner sig i ett väldigt fattigt område i Baltimore och kommuniteten gör vad de kan genom att dela med sig av 100 matpåsar varje tisdag till de med behov, bland annat med mat från deras eget grönsaksland. När jag först tog kontakt med Jonah House uppfattade jag dem som jag pratade med som lite buttra, stressade och skeptiska till utomstående som besökare hos dem. Men ett helt annat intryck fick jag när jag spenderade några dagar tillsammans med dem. De är en samling rara gamla tanter och radikala som sjutton, i ord och handling. Det verkar som om de har lyckats väva ihop ickevåldsmotstånd, en positiv gemenskap och ett lokalt engagemang där de bor – inte helt lätt. Jag hoppas verkligen på att kunna komma tillbaks till denna kommunitet som kommer att leva med mig länge i tanken.
Fred,
martin
Jag har aldrig haft upplevelsen av att Gud har ingripit i mitt liv på ett tydligt sätt. Det är inte heller så ofta som jag får höra berättelser om hur detta har hänt på ett högst påtagligt sätt. Men i förra veckan hade jag förmånen att ta del av två sådana berättelser. Båda dessa uppenbarelser ledde dem till det mest olydiga huset i världen – Jonah House i Baltimore, där jag bland andra träffade två fantastiska kvinnor som berättade för mig om hur Gud hade svept in i deras liv.
Den ena kvinnan var Susan Crane, en 63-årig lärare och mamma från Kalifornien. Hon jobbade i flera år i skolor med barn som hade kuggat i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte ”att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn”. Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning. Redan var hon en aktiv fredsvän och krigsskattevägrare (vägran att betala skatt för att man inte vill bidra till militären ekonomiskt. I USA går nästan 50 % av den federala budgeten till militären), men hon kände sig tvungen att göra mer. Hon beslutade sig för att göra en plogbillsaktion, en aktion där man förstör vapen konkret, öppet och med villighet att ta sitt straff. Tillsammans med den fransiskanska prästen, Steve Kelly, bildade hon Jubel-plogbillarna (kopplat till Jubel-året i Bibeln som är det året där skulder avskrivs, slavar släpps fria, med mera). De planerade under ett år. Det största hindret de såg var hur de skulle kunna komma in i själva byggnaden där kärnvapenmissilen D5, som de ville hamra på, förvarades. Susan oroade sig mycket för detta. Phil Berrigan, en av de som gjorde den första plogbillsaktionen i världen (1980), kom och hälsade på dem för att uppmuntra dem inför deras aktion. Susan berättade om hennes oro inför hur det skulle kunna komma in i byggnaden. Phil sa: ”Gör ert bästa och lämna resten till Gud.” Hon mindes att hon tänkte ”är det verkligen på det viset vi ska göra detta” tvivlande på hur det skulle gå att lämna en så viktig sak i någon annans händer. Den 7 augusti 1995 klättrade Susan och Fader Steve över stängslet på Lockheed Martin där de tillverkade kärnvapenmissilerna. När de gick närmare byggnaden som var deras mål såg de den enorma porten öppna sig framför dem. ”Det var som om en ängel öppnade porten för oss” berättade Susan. Inne i byggnaden var det en kille som jobbade på missilen de skulle hamra på. Susan gick upp till honom och frågade rakt på sak om detta var D5 kärnvapenmissilen. ”Jag ville ju inte börja hamra på fel sak”, förklarade hon. ”Ja”, sa killen och Susan och Fader Steve började hamra på missilen. När de hade hamrat klart knäböjde dom och bad. Susan fick 10 månaders fängelse för aktionen. Efter att ha kommit ut från fängelset fortsatte hon att undervisa men hon kände att hon ville fortsätta att jobba för fred genom radikalt ickevåldsmotstånd. Så hon valde att flytta till Jonah House eftersom denna kommunitet var en av de få som hade detta som uttalat mål.
Den heliga ande via Google
En väldigt annorlunda väg till samma hus hade, en 21-årig kvinna, uppvuxen på Long Island, New York. Hennes föräldrar är från Turkiet Eda Uca men själv föddes hon i USA. Hennes föräldrar är sekulära muslimer men med hennes mormor hade hon teologiska diskussioner från när hon var sex år gammal och så väcktes hennes intresse för religion. Under sin ungdom sökte hon i flera år efter en andlig väg som passade henne. Hon sökte i nästan alla religioner förutom i kristendomen, för hon kände att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera att hon blev kristen. Till slut var det ändå kristendomen som fångade henne, ”en oavsiktlig omvändelse” som hon kallar det. ”När jag blev kristen förändrades hela mitt liv” säger hon. ”Det är konstigt att någon tror på den kristna tron, för att det är en så otrolig berättelse. Men om man verkligen tror på den borde den förändra allt, verkligen allt. Inget kan vara sig likt igen. Så snart jag blev kristen ville jag ge hela mig för tron. Jag bad att Gud skulle sända mig var jag hörde hemma. Jag sökte säkert 50 jobb i New York och var antagligen överkvalificerad för många av dem”. Hon fick inget av dem. Jag frågar henne hur hon hittade Jonah House. ”Ungefär ett år sen satt jag framför min dator omgiven av fimpar och tomma Diet Coke burkar. Klockan var tre på natten. Jag var så frustrerad för att här hade jag haft den här stora omvändelse-upplevelsen och jag försökte viga mitt liv åt Gud men jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Det finns liksom ingen handbok i hur man är kristen. Jag tittade upp i taket och skrek ”Gud, jag kommer att göra vad du än vill men du måste visa vad du vill!” I mitt huvud kom orden ”medveten kristen pacifistisk kommunitet” och jag googlade detta och det första som kom upp på Google var ”Jonah House”. ”Det var den heliga ande genom Google” enligt Eda själv. Hon beslutade sig för att söka sig dit och redan efter två veckor skickade de ett svar att hon var välkommen att flytta in. Nu har hon varit där i nästan ett år.
En olydig kristen kommunitet
Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och kommunitet. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillarna. Han dog 2003 och är begraven vid Jonah House. Han var en katolsk präst. Han träffade Liz McAllister, en katolsk nunna och de började jobba nära tillsammans och under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade från deras kyrka (samma öde hände för övrigt Martin Luther). Jonah House har nu under många årtionden varit en kristen kommunitet där man har arbetat med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner med mera. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett fint och stort hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för 1 $ i utbyte mot att de kunde leasa huset för 1 $ om året i 99 år. Huset ligger precis bredvid en gammal irländsk katolsk kyrkogård. Kommuniteten har som jobb att ta hand om kyrkogården i utbyte mot en ekonomisk ersättning som hjälper dem att gå runt. Till sin hjälp i detta jobb med att hålla nere växtligheten och gräsmattan på kyrkogården har de inskaffat två får, två getter och två lamor. Kommuniteten består i nuläget av sex medlemmar som alla bor, arbetar, umgås och ber tillsammans. Alla består av äldre kvinnor förutom Eda och hennes fästman Mike som är de nyaste medlemmarna i kommuniteten. Just nu sitter ingen i fängelse vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Två av dem är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna deras stat (Maryland), vilket de ändå gör när de tycker att de har viktiga saker att göra i andra stater. Jonah House befinner sig i ett väldigt fattigt område i Baltimore och kommuniteten gör vad de kan genom att dela med sig av 100 matpåsar varje tisdag till de med behov, bland annat med mat från deras eget grönsaksland. När jag först tog kontakt med Jonah House uppfattade jag dem som jag pratade med som lite buttra, stressade och skeptiska till utomstående som besökare hos dem. Men ett helt annat intryck fick jag när jag spenderade några dagar tillsammans med dem. De är en samling rara gamla tanter och radikala som sjutton, i ord och handling. Det verkar som om de har lyckats väva ihop ickevåldsmotstånd, en positiv gemenskap och ett lokalt engagemang där de bor – inte helt lätt. Jag hoppas verkligen på att kunna komma tillbaks till denna kommunitet som kommer att leva med mig länge i tanken.
Fred,
martin
söndag 24 juni 2007
Kristna i massarrest utanför Vita Huset
”Jag tror att det krävs tro för att avsluta detta krig. Det krävs bön för att avsluta det. Det krävs mobilisering av trossamfunden för att avsluta det – för att förändra det politiska klimatet, för att vända vinden. Det kommer att krävas en kärleksrevolution för att avsluta det, för att detta långa krig i Irak är baserat på rädsla och Jesus säger att bara total kärlek kan besegra rädslan./…/Ibland kan det verka som om fredsljuset nästan har släckts för Amerika, men ikväll tänder vi åter ljuset och tar fredsljuset till Vita Huset. Ikväll, genom tro, börjar vi att avsluta kriget i Irak.” Detta sades av Jim Wallis, chefredaktör på tidningen Sojourners, den 16 mars 2007 i den nationella katedralen i Washington D.C.
Gudstjänsten följdes av ett demonstrationståg där 3500 människor deltog. Det hade varit ännu fler om inte en kraftig storm och snöoväder hade ställt in flera flyg och bussar. Deltagarna kom från 39 olika kristna grupper och från 48 olika stater. Slutstation för marschen var Vita Huset där 222 personer arresterades för att olovligt ha bett under flera timmar utanför presidentens hus.
Inte som i Hollywood
Tyvärr missade jag denna mäktiga marsch som de kallade ”Christian Peace Witness” men jag hade förmånen att vara med på rättegången. Av de 222 som hade blivit arresterade var det 32 som hade vägrat att betala böterna och slutligen var det 14 av dessa som kallades till rättegång (resten hade uppenbarligen schabblats bort i pappersexercis…). I fredags, på midsommarafton, åkte jag på morgonen in till ”Courthouse of the District of Colombia”. Ett känt ansikte för mig fanns med bland de åtalade, Father Louis, en fransiskanmunk, som jag träffade på i Tuscon, Arizona på en fredsfestival inför ett annat åtal han hade dragit på sig. Då gällde åtalet att han hade gått in och bett på en militärbas i Arizona där de utbildar i tortyr. Jag var väldigt nyfiken på att se hur en rättegång går till i USA. Jag hade min bild av rättegångarna i USA enligt Hollywoods version där de slipade advokaterna håller sina briljanta och emotionella tal inför en jury bestående av vanliga amerikanska medborgare. Så var det i alla fall inte i denna rättegång. Till att börja med fanns ingen jury. Detta har de tydligen bara när det är mer allvarliga fall. Åklagaren var en ung kille vid namn Shapiro som knappt kunde hålla reda på vad de anklagade var anklagade för eller vilket datum demonstrationen hade ägt rum. Domaren hade inte mycket bättre koll. Det tog ett bra tag innan hon hade rett ut vem som skulle åtalas! Den kvinnliga domaren ”Judge King” (ingen relation till en viss Martin) erkände att hon var ovan vid denna typ av fall där man bröt mot lagen på grund av sin moraliska övertygelse.
Att återupprätta lagen
I det slutgiltiga försvarstalet sa Mary Pat Brennon, en av de åtalade: ”Vårt land kan och måste bete sig bättre. Brott begås av vår regering i vårt namn. Vi medborgare har en skyldighet att visa vårt motstånd mot kriget i Irak. Vi gick till Vita Huset inte för att bryta mot lagen men för att återupprätta lagen.” Domare King gick ganska hårt åt åklagaren flera gånger för att han inte kunde bevisa att de 14 verkligen hade brutit mot lagen men till slut efter åtta timmars rättegång förklarade hon ändå alla de åtalade skyldiga och straffet blev 100 $ i böter per person.
Fred, Martin
Gudstjänsten följdes av ett demonstrationståg där 3500 människor deltog. Det hade varit ännu fler om inte en kraftig storm och snöoväder hade ställt in flera flyg och bussar. Deltagarna kom från 39 olika kristna grupper och från 48 olika stater. Slutstation för marschen var Vita Huset där 222 personer arresterades för att olovligt ha bett under flera timmar utanför presidentens hus.
Inte som i Hollywood
Tyvärr missade jag denna mäktiga marsch som de kallade ”Christian Peace Witness” men jag hade förmånen att vara med på rättegången. Av de 222 som hade blivit arresterade var det 32 som hade vägrat att betala böterna och slutligen var det 14 av dessa som kallades till rättegång (resten hade uppenbarligen schabblats bort i pappersexercis…). I fredags, på midsommarafton, åkte jag på morgonen in till ”Courthouse of the District of Colombia”. Ett känt ansikte för mig fanns med bland de åtalade, Father Louis, en fransiskanmunk, som jag träffade på i Tuscon, Arizona på en fredsfestival inför ett annat åtal han hade dragit på sig. Då gällde åtalet att han hade gått in och bett på en militärbas i Arizona där de utbildar i tortyr. Jag var väldigt nyfiken på att se hur en rättegång går till i USA. Jag hade min bild av rättegångarna i USA enligt Hollywoods version där de slipade advokaterna håller sina briljanta och emotionella tal inför en jury bestående av vanliga amerikanska medborgare. Så var det i alla fall inte i denna rättegång. Till att börja med fanns ingen jury. Detta har de tydligen bara när det är mer allvarliga fall. Åklagaren var en ung kille vid namn Shapiro som knappt kunde hålla reda på vad de anklagade var anklagade för eller vilket datum demonstrationen hade ägt rum. Domaren hade inte mycket bättre koll. Det tog ett bra tag innan hon hade rett ut vem som skulle åtalas! Den kvinnliga domaren ”Judge King” (ingen relation till en viss Martin) erkände att hon var ovan vid denna typ av fall där man bröt mot lagen på grund av sin moraliska övertygelse.
Att återupprätta lagen
I det slutgiltiga försvarstalet sa Mary Pat Brennon, en av de åtalade: ”Vårt land kan och måste bete sig bättre. Brott begås av vår regering i vårt namn. Vi medborgare har en skyldighet att visa vårt motstånd mot kriget i Irak. Vi gick till Vita Huset inte för att bryta mot lagen men för att återupprätta lagen.” Domare King gick ganska hårt åt åklagaren flera gånger för att han inte kunde bevisa att de 14 verkligen hade brutit mot lagen men till slut efter åtta timmars rättegång förklarade hon ändå alla de åtalade skyldiga och straffet blev 100 $ i böter per person.
Fred, Martin
onsdag 20 juni 2007
I orkans öga
”Välkommen till centrum för världens mäktigaste imperium. Här finns mycket ondska.” säger Kathy Boylan, när hon svänger upp med sin vita minibuss för att plocka upp mig vid en tunnelbanestation i Washington DC. Jag anlände hit morgonen den 17 juni och blev körd av Kathy, en energisk kvinna i övre medelåldern, till Dorothy Day Catholic Worker, som är en kristen kommunitet där hon bor sedan mer än 20 år. Catholic Worker rörelsen startades 1933 av Dorothy Day och Peter Maurin som var trötta på att kyrkan inte gjorde mer i arbetet för ekonomisk rättvisa och fred. Så de bildade en kommunitet i New York City som tog in hemlösa och hungriga människor parallellt med att de försökte påverka politiskt genom olika kampanjer. Denna rörelse spred sig sedan med att fler och fler kommuniteter växte upp i samma anda, även utanför USA. Jag fick i några dagar en temporär reskompis med mig nämligen Lior, en israelisk fredsaktivist som liksom jag reser runt i USA denna sommar. Hon fick bo på övervåningen med kvinnorna.
Ihållig krigsprotest vid världens största kontorsbyggnad
Måndag morgon den 18 juni klockan 7.00. Washington DC:s arbetare är på väg till en ny dags arbete. Bilarna rör sig som lämlar på led. The Pentagon, högkvarteret för USA:s militär, är världens största kontorsbyggnad och säkerligen en av de allra största arbetsgivarna i stan. Här arbetar 26 000 människor. Denna måndag får de ett tillskott av ytterligare 10 personer som troligtvis inte är önskade här av ledningen. Senan 1987 har Catholic Worker kommunitetet i DC stått varje måndag klockan 7 till 8 utanför Pentagon i en stilla manifestation. Så även denna måndag. Kathy, Dave (en ung volontär i kommuniteten), Lior och jag är först på plats. Vi ställer oss på en strategisk plats precis där arbetarna i Pentagon kommer in. Snart ansluter fler människor. Vi tar upp våra plakat med budskap som ”Krig är inte svaret”, ”Allt liv är heligt” och ”Ta hem trupperna från Irak”. De flesta tittar på våra plakat och går obemärkt förbi, några muttrar några fula ord när de går förbi, mycket färre ger oss en uppmuntrande hälsning. En militärpastor kommer fram till oss och tackar oss för att vi står där. Han säger också att han tycker att det är viktigt att USA är i Irak för att hjälpa men att han också vill ha fred. Han ber varje dag i kapellet som byggdes där flygplanet slog ner i Pentagon den 9 september 2001. Kathy säger till honom att hon tycker att alla krig är fel.
Ännu mer ihållig krigsprotest vid världens mäktigaste hus
En fredsmanifestation som har hållit på ännu längre än den utanför Pentagon är den som är parkerad utanför Vita Huset. Concepcion Picciotto har protesterat mot kärnvapen och Vita husets politik i 26 år! I regn, snö och blåst har hon stått eller suttit med sina skyltar och sitt minimala tält. Hon tar bara pauser för toalettbesök, mat och duschar. Ibland blir hon avlöst av William Thomas som tog initiativ till protesten. När jag går fram och hälsar på Concepcion börjar hon direkt att förklara hur USA förstör världen genom sin krigshets. Hon berättade att hon blev bortkörd för ett par timmar sedan. Secret Service stängde av hela området framför Vita Huset för att Israels premiärminister Olmert kom på besök, enligt av hon hade hört.
Trädgårsarbete och mat till hungriga
I Catholic Worker konceptet ingår det att man hjälper till med det man kan så länge man stannar där, oftast behöver man inte betala något för mat och logi. I förrgår hjälpte Lior och jag till med trädgårdsarbete i några timmar. Idag åkte jag med på en runda där vi samlade upp mat från alla som ville skänka. Vi åkte till en grönsaksmarknad, en cateringfirma och ett storkök som gav oss generösa matdonationer. På vägen hem stannade vi till vid ett fredshus som bland annat servar Concepcion med mat, cirkeln slöts. När vi kom hem delade vi upp maten i påsar som tacksamt togs emot av människor som har svårt för att få det att gå ihop och som kommer till Catholic worker huset en gång i veckan för denna hjälp. Det som blev över sparas till oss som lever i kommuniteten.
Fred, Martin
Ihållig krigsprotest vid världens största kontorsbyggnad
Måndag morgon den 18 juni klockan 7.00. Washington DC:s arbetare är på väg till en ny dags arbete. Bilarna rör sig som lämlar på led. The Pentagon, högkvarteret för USA:s militär, är världens största kontorsbyggnad och säkerligen en av de allra största arbetsgivarna i stan. Här arbetar 26 000 människor. Denna måndag får de ett tillskott av ytterligare 10 personer som troligtvis inte är önskade här av ledningen. Senan 1987 har Catholic Worker kommunitetet i DC stått varje måndag klockan 7 till 8 utanför Pentagon i en stilla manifestation. Så även denna måndag. Kathy, Dave (en ung volontär i kommuniteten), Lior och jag är först på plats. Vi ställer oss på en strategisk plats precis där arbetarna i Pentagon kommer in. Snart ansluter fler människor. Vi tar upp våra plakat med budskap som ”Krig är inte svaret”, ”Allt liv är heligt” och ”Ta hem trupperna från Irak”. De flesta tittar på våra plakat och går obemärkt förbi, några muttrar några fula ord när de går förbi, mycket färre ger oss en uppmuntrande hälsning. En militärpastor kommer fram till oss och tackar oss för att vi står där. Han säger också att han tycker att det är viktigt att USA är i Irak för att hjälpa men att han också vill ha fred. Han ber varje dag i kapellet som byggdes där flygplanet slog ner i Pentagon den 9 september 2001. Kathy säger till honom att hon tycker att alla krig är fel.
Ännu mer ihållig krigsprotest vid världens mäktigaste hus
En fredsmanifestation som har hållit på ännu längre än den utanför Pentagon är den som är parkerad utanför Vita Huset. Concepcion Picciotto har protesterat mot kärnvapen och Vita husets politik i 26 år! I regn, snö och blåst har hon stått eller suttit med sina skyltar och sitt minimala tält. Hon tar bara pauser för toalettbesök, mat och duschar. Ibland blir hon avlöst av William Thomas som tog initiativ till protesten. När jag går fram och hälsar på Concepcion börjar hon direkt att förklara hur USA förstör världen genom sin krigshets. Hon berättade att hon blev bortkörd för ett par timmar sedan. Secret Service stängde av hela området framför Vita Huset för att Israels premiärminister Olmert kom på besök, enligt av hon hade hört.
Trädgårsarbete och mat till hungriga
I Catholic Worker konceptet ingår det att man hjälper till med det man kan så länge man stannar där, oftast behöver man inte betala något för mat och logi. I förrgår hjälpte Lior och jag till med trädgårdsarbete i några timmar. Idag åkte jag med på en runda där vi samlade upp mat från alla som ville skänka. Vi åkte till en grönsaksmarknad, en cateringfirma och ett storkök som gav oss generösa matdonationer. På vägen hem stannade vi till vid ett fredshus som bland annat servar Concepcion med mat, cirkeln slöts. När vi kom hem delade vi upp maten i påsar som tacksamt togs emot av människor som har svårt för att få det att gå ihop och som kommer till Catholic worker huset en gång i veckan för denna hjälp. Det som blev över sparas till oss som lever i kommuniteten.
Fred, Martin
måndag 18 juni 2007
Martin Luther King - en "trouble maker"
Den 12 juni anlände jag till New Orleans. Här hade jag inte hittat några kontakter eller speciella platser som rörde ickevåld, men det var ändå dags för ett andhål och bara få vara turist i denna stad med djupa rötter i Afrika, Frankrike och England. Jag njöt av kaffe och franska munkar på det klassiska caféet Cafe du Monde. Nästa dag träffade jag James, en ung svart man på vandrarhemmet där jag bodde. Eftersom han kom från Atlanta kände jag mig tvungen att fråga honom om hans syn på Martin Luther King, som var född i Atlanta. Han kände till King som en medborgarrättskämpe och uppskattade hans insatser för de svarta. Men han berättade att hans pappa som var i armén tyckte att King var en ”trouble maker”. James kände inte till att King även kämpade för ekonomisk rättvisa för både vita och svarta och han trodde inte att King var emot Vietnamkriget (vilket han var, naturligtvis). Jag har förstått att detta är den vanliga förståelsen av King i dagens USA.
”Jesus grät”
Den 14 juni på kvällen körde mitt Amtrak-tåg in i Atlanta. Dagen därpå fick jag chansen att se hur King porträtterades i de museer och King-centret som har satts upp till hans ära och som kunskapskälla om denna ickevåldsikon. Där kunde jag förstå att man har missat dessa sista år av Kings liv där han satsade nästan allt på kampen mot fattigdom och mot krig. Det fanns dock lite, men ytterst lite, om denna del av Kings liv. Under den guidade turen i Kings födelsehus på 450 Auburn Avenue, där King levde från hans födelse till 12 års ålder, lärde jag mig lite roliga King-trivia. Martin Luther King Jr. föddes efter endast sex månaders graviditet. Han var så liten efter födelsen att han lätt fick plats i en liten byrålåda där han sov under sina första veckor i livet. Även när han växte upp var han kort för sin ålder vilket han tydligen hade komplex för. För att kompensera för detta valde han ofta den hårdaste sysslan i huset, nämligen att skyffla in kol i värmepannan. När det gällde andliga övningar var han däremot latare. Pappa King, som liksom hans son Martin var pastor, ville att barnen till varje måltid skulle välja ut en bibelvers som de skulle läsa upp. Martin valde oftast den kortaste versen i hela Bibeln; nämligen ”Jesus grät”. Pappan lät också barnen välja ut en dagstidningsartikel varje dag som skulle diskuteras vid middagen. Pappa slipade och utmanade barnens argument medan Mamma King rättade till deras grammatik. När jag var i USA 1994-95 besökte jag dessa King-sevärdheter så jag kände igen mycket men besöket betydde så mycket mer för mig denna gång eftersom jag sedan dess har fördjupat mig så mycket mer i denna mans liv och medborgarrättsrörelsen. En förändring som skett sen jag var där förra gången var att Kings fru Coretta Scott King hade förenats med sin man i graven bredvid hans. Hon dog förra året.
US Social Forum samlar tusentals aktivister
Den 27 juni börjar US Social Forum i Atlanta. Jag fick en inblick i förberedelserna genom att jag bodde hos Christina Repoley som jobbar för American Friends Service Committee (Kväkar-organisation som jobbar för politisk förändring) med koordinering av deltagare och aktiviteter inför detta möte där 5-10 000 aktivister förväntas komma, en inte helt avundsvärd uppgift när jag förstod hur mycket som ska till för att ska klaffa! Jag kommer att rapportera mera från detta möte när jag senare återvänder till Atlanta för att vara med på Forumet. Denna morgon åkte mitt tåg in till landets huvudstad, Washington DC. Jag har flyttat in i Dorothy Day Catholic Worker, ett fint hus med flera familjer från olika delar av världen och några volontärer. Här har de välkomnat mig med öppna armar. Jag sover på några kuddar i kapellet i källaren, svalare än där uppe och lugnt och skönt.
Fred, Martin
”Jesus grät”
Den 14 juni på kvällen körde mitt Amtrak-tåg in i Atlanta. Dagen därpå fick jag chansen att se hur King porträtterades i de museer och King-centret som har satts upp till hans ära och som kunskapskälla om denna ickevåldsikon. Där kunde jag förstå att man har missat dessa sista år av Kings liv där han satsade nästan allt på kampen mot fattigdom och mot krig. Det fanns dock lite, men ytterst lite, om denna del av Kings liv. Under den guidade turen i Kings födelsehus på 450 Auburn Avenue, där King levde från hans födelse till 12 års ålder, lärde jag mig lite roliga King-trivia. Martin Luther King Jr. föddes efter endast sex månaders graviditet. Han var så liten efter födelsen att han lätt fick plats i en liten byrålåda där han sov under sina första veckor i livet. Även när han växte upp var han kort för sin ålder vilket han tydligen hade komplex för. För att kompensera för detta valde han ofta den hårdaste sysslan i huset, nämligen att skyffla in kol i värmepannan. När det gällde andliga övningar var han däremot latare. Pappa King, som liksom hans son Martin var pastor, ville att barnen till varje måltid skulle välja ut en bibelvers som de skulle läsa upp. Martin valde oftast den kortaste versen i hela Bibeln; nämligen ”Jesus grät”. Pappan lät också barnen välja ut en dagstidningsartikel varje dag som skulle diskuteras vid middagen. Pappa slipade och utmanade barnens argument medan Mamma King rättade till deras grammatik. När jag var i USA 1994-95 besökte jag dessa King-sevärdheter så jag kände igen mycket men besöket betydde så mycket mer för mig denna gång eftersom jag sedan dess har fördjupat mig så mycket mer i denna mans liv och medborgarrättsrörelsen. En förändring som skett sen jag var där förra gången var att Kings fru Coretta Scott King hade förenats med sin man i graven bredvid hans. Hon dog förra året.
US Social Forum samlar tusentals aktivister
Den 27 juni börjar US Social Forum i Atlanta. Jag fick en inblick i förberedelserna genom att jag bodde hos Christina Repoley som jobbar för American Friends Service Committee (Kväkar-organisation som jobbar för politisk förändring) med koordinering av deltagare och aktiviteter inför detta möte där 5-10 000 aktivister förväntas komma, en inte helt avundsvärd uppgift när jag förstod hur mycket som ska till för att ska klaffa! Jag kommer att rapportera mera från detta möte när jag senare återvänder till Atlanta för att vara med på Forumet. Denna morgon åkte mitt tåg in till landets huvudstad, Washington DC. Jag har flyttat in i Dorothy Day Catholic Worker, ett fint hus med flera familjer från olika delar av världen och några volontärer. Här har de välkomnat mig med öppna armar. Jag sover på några kuddar i kapellet i källaren, svalare än där uppe och lugnt och skönt.
Fred, Martin
söndag 10 juni 2007
Ett barn försvunnet och rättfärdigt kaffe funnet
Jag såg henne när hon stod och ringde ett samtal i en telefonkiosk nära tältet där jag stod. Hon hade tre barn med sig, alla under fem års ålder, som klängde sig fast vid hennes ben. Hon pratade i telefonen med desperation i rösten och tårar rinnande ner för kinderna. Det var den 31 juni vid Migranthjälpcentret i Nogales, Mexiko, precis vid den amerikansk-mexikanska gränsen. CPT (Christian Peacemaker Teams)-delegationen som jag åkte med hade kommit till hjälpcentret för flyktingar för att vara volontärer där en halvdag. Några av oss gick fram till den unga kvinnan för att höra om vi kunde hjälpa henne. Efter att ha druckit ett glas vatten började hon berätta sin historia. Hennes namn var Erika och hon kom från Mexiko. Hon hade försökt att korsa gränsen in till USA på jakt efter jobb och ett bättre liv för hennes barn. Hon och hennes barn hade gått i öknen tillsammans med hennes svåger och svärmor. När den amerikanska gränspolisen hade närmat sig dem hade de spritt ut sig i rädsla för att bli tagna. Erika och tre av hennes barn hade blivit gripna av gränspolisen. Hon hade ingen aning om vad som hade hänt med hennes svåger, svärmor och viktigast av allt, hennes fjärde barn, Erik, åtta år gammal. Vår delegationsledare, Rick, ringde några samtal för att se om gränspolisen eller det mexikanska konsulatet hade någon information till dem medan Rae, i vår delegation, lekte med två av Erikas underbara barn (se bild). Ingen hade hört något om Erikas son eller andra släktingar. Vi fruktade att det värsta hade hänt, att Erik hade kommit vilse och nu vandrade ensam i öknen. En åttaåring överlever inte många timmar i öknen utan vatten och mat. Nästa dag fick vi samtalet med de goda nyheterna vi alla hade väntat på. Erikas son och hennes svåger och svärmor hade hittats, alla välmående. Vi pustade ut och gladdes alla med henne.
Fyra timmars arbete för lite kaffe
Tyvärr är detta inte en unik historia. Bara från de få dagarna vi var i Mexiko kan jag berätta ett antal förfärliga historier. Om kvinnor som måste sälja sina kroppar, om och om igen, för att kunna fortsätta sin resa mot gränsen. Om män som hoppar på tåg mitt i natten för att sitta på sidan av tågvagnarna och som dör om de skulle somna och tappa greppet. Om män och kvinnor som om och om igen vandrar genom öknen med livet som insats för att finna ett nytt liv i USA, men som allt som oftast kastas tillbaks till Mexiko av gränspolisen. Många kommer varken över gränsen eller kastas tillbaka. 5000 personer har dött i gränslandet mellan USA och Mexiko under de senaste tio åren. Så varför tar dessa personer denna oerhörda risk? Det verkar ju helt galet. Vilken mamma skulle riskera livet på hennes små barn i öknen? Jag frågade mig själv dessa frågor när jag fick höra dessa historier.
Några svar fick vi när vi var inbjudna på middag till Polas, Elisas och Carolinas hus i Aqua Prieta, Mexiko. De arbetade allihop i fabriker på gränsen till USA. De tjänar cirka 400 kr inklusive full bonus för en arbetsvecka på 48 timmar. Det är mer än de flesta fabriksarbetare i Mexiko tjänar. Den genomsnittliga timlönen för en fabriksarbetare ligger på 7 kr/timme. Bönder i södra Mexiko tjänar ännu mindre. Men det måste ju vara mycket billigare att leva i Mexiko, tänkte jag. För att kolla in priserna gick vi till en vanlig livsmedelsaffär i Santa Ana, Mexiko. Priserna var faktiskt nästan identiska till svenska, kanske något billigare. En brödlimpa för 15 kr, ett paket kaffe för 30 kr. För att vi undersöka hur svårt det var att överleva på en mexikansk lön gjorde vi en liten matematisk övning. Vi räknade ut att en fabriksarbetare skulle behöva arbeta två timmar för att kunna köpa en limpa bröd och nästan fyra timmar för att kunna köpa ett litet paket kaffe. Jag skulle behöva jobba 20 minuter på mitt jobb på Kristna Fredsrörelsen för att kunna köpa samma paket kaffe. När jag frågade om fackens roll på fabrikerna skrattade de bara och sa att om du som arbetare är ”besvärlig” finns det tusentals arbetare som är villiga att ta ditt jobb. De gjorde det klart för oss att mexikaner och människor från Centralamerika mycket hellre skulle vilja stanna i sina hemländer, men att de flyr i desperation för att kunna försörja sina familjer. NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko har fått ekonomin i södra Mexiko att kollapsa. Till exempel så har priset en kaffeodlare i Chiapas i södra Mexiko kan få för en säck kaffe har minskat dramatiskt sedan 1970-talet.
Alternativet till NAFTA
Det måste inte vara på detta vis. Detta såg vi ett exempel på när vi besökte ”Just coffee” (rättfärdigt kaffe) i Aqua Prieta, nära gränsen i norra Mexiko. Det startade för fem år sedan när kaffeodlare i Chiapas gick tillsammans och bildade ett kooperativ. De hade insett att de var tvungna att sälja sitt kaffe för lägre och lägre pris medan rosterierna, exportörerna och mellanhänder håvade in enorma vinster. Så varför kan vi själv inte rosta och exportera vårt kaffe utan mellanhänder, tänkte dem. Det är detta som de nu gör med Just Coffee (www.justcoffee.org – du kan beställa direkt från deras hemsida), där de producerar rättvist och ekologiskt kaffe. De kallar det Rättvis handel plus eftersom alla vinster i hela kaffeprocessen går tillbaks till kooperativet vilket gör att de kan skapa sig en schysst tillvaro i sitt eget land.
Låt någon annan sköta skitjobbet
Med Erika, hennes fyra barn och oräkneliga andra som lider vid gränsen varje år i åtanke ville vår delegation visa vår solidaritet och vårt motstånd mot det grymma och dödliga system som USA:s myndigheter har skapat. En speciellt obehaglig del av systemet är att transporten av migranter har sålts ut till ett privat bolag vid namn Wackenhut, ett av världens största säkerhetsföretag. Detta betyder mindre insyn på vad som händer med migranterna och mindre möjlighet att utkräva ansvar för hur dem blir behandlade. I slutet av vår delegation åkte vi därför ut på jakt efter en Wackenhut buss. Det tog inte lång tid innan vi hittade en. Vi lyfte upp våra plakat med budskap på engelska och spanska: ”Ingen människa är illegal”, ”Kärlek behöver inga pass” och ”USA…byggt av immigranter”. Som respons fick vi leende och ivriga vinkningar av migranter på bussen. Vi gick över och pratade med gränspolisen och chauffören av Wackhenhutbussen och frågade om vi kunde ge vatten och mat till passagerna på bussen. De sa att de redan hade tagit hand om detta (Wackhenhut har ett rykte om sig att inte behandla sina passagerare väl). Vi stod med våra plakat i tre timmar tills bussen körde iväg. Vi körde iväg en bit med vår minibuss och planterade tre vita kors vid vägkanten till minne av alla de som har dött när de har försökt korsa gränsen.
Ickevåldsresan fortsätter österut
Delegationen är över och inatt lämnar jag Tucson, Arizona. Efter 36 timmar på tåg anländer jag till New Orleans. För en uppdaterad resplan, se längst ned på sidan. En av höjdpunkterna tror jag blir en resa till US Social Forum i Atlanta, det första nationella Sociala Forum i USA:s historia som kommer att samla tusentals aktivister för samtal och workshops kring hur vi kan skapa en bättre värld. Jag kommer att resa från New York till Atlanta (mitt andra besök här under min resa) med amerikanska FOR (www.forusa.org) som är en systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen. Ser fram emot att höra av er under resans gång och vad som händer i era liv.
Fred, Martin
Fyra timmars arbete för lite kaffe
Tyvärr är detta inte en unik historia. Bara från de få dagarna vi var i Mexiko kan jag berätta ett antal förfärliga historier. Om kvinnor som måste sälja sina kroppar, om och om igen, för att kunna fortsätta sin resa mot gränsen. Om män som hoppar på tåg mitt i natten för att sitta på sidan av tågvagnarna och som dör om de skulle somna och tappa greppet. Om män och kvinnor som om och om igen vandrar genom öknen med livet som insats för att finna ett nytt liv i USA, men som allt som oftast kastas tillbaks till Mexiko av gränspolisen. Många kommer varken över gränsen eller kastas tillbaka. 5000 personer har dött i gränslandet mellan USA och Mexiko under de senaste tio åren. Så varför tar dessa personer denna oerhörda risk? Det verkar ju helt galet. Vilken mamma skulle riskera livet på hennes små barn i öknen? Jag frågade mig själv dessa frågor när jag fick höra dessa historier.
Några svar fick vi när vi var inbjudna på middag till Polas, Elisas och Carolinas hus i Aqua Prieta, Mexiko. De arbetade allihop i fabriker på gränsen till USA. De tjänar cirka 400 kr inklusive full bonus för en arbetsvecka på 48 timmar. Det är mer än de flesta fabriksarbetare i Mexiko tjänar. Den genomsnittliga timlönen för en fabriksarbetare ligger på 7 kr/timme. Bönder i södra Mexiko tjänar ännu mindre. Men det måste ju vara mycket billigare att leva i Mexiko, tänkte jag. För att kolla in priserna gick vi till en vanlig livsmedelsaffär i Santa Ana, Mexiko. Priserna var faktiskt nästan identiska till svenska, kanske något billigare. En brödlimpa för 15 kr, ett paket kaffe för 30 kr. För att vi undersöka hur svårt det var att överleva på en mexikansk lön gjorde vi en liten matematisk övning. Vi räknade ut att en fabriksarbetare skulle behöva arbeta två timmar för att kunna köpa en limpa bröd och nästan fyra timmar för att kunna köpa ett litet paket kaffe. Jag skulle behöva jobba 20 minuter på mitt jobb på Kristna Fredsrörelsen för att kunna köpa samma paket kaffe. När jag frågade om fackens roll på fabrikerna skrattade de bara och sa att om du som arbetare är ”besvärlig” finns det tusentals arbetare som är villiga att ta ditt jobb. De gjorde det klart för oss att mexikaner och människor från Centralamerika mycket hellre skulle vilja stanna i sina hemländer, men att de flyr i desperation för att kunna försörja sina familjer. NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko har fått ekonomin i södra Mexiko att kollapsa. Till exempel så har priset en kaffeodlare i Chiapas i södra Mexiko kan få för en säck kaffe har minskat dramatiskt sedan 1970-talet.
Alternativet till NAFTA
Det måste inte vara på detta vis. Detta såg vi ett exempel på när vi besökte ”Just coffee” (rättfärdigt kaffe) i Aqua Prieta, nära gränsen i norra Mexiko. Det startade för fem år sedan när kaffeodlare i Chiapas gick tillsammans och bildade ett kooperativ. De hade insett att de var tvungna att sälja sitt kaffe för lägre och lägre pris medan rosterierna, exportörerna och mellanhänder håvade in enorma vinster. Så varför kan vi själv inte rosta och exportera vårt kaffe utan mellanhänder, tänkte dem. Det är detta som de nu gör med Just Coffee (www.justcoffee.org – du kan beställa direkt från deras hemsida), där de producerar rättvist och ekologiskt kaffe. De kallar det Rättvis handel plus eftersom alla vinster i hela kaffeprocessen går tillbaks till kooperativet vilket gör att de kan skapa sig en schysst tillvaro i sitt eget land.
Låt någon annan sköta skitjobbet
Med Erika, hennes fyra barn och oräkneliga andra som lider vid gränsen varje år i åtanke ville vår delegation visa vår solidaritet och vårt motstånd mot det grymma och dödliga system som USA:s myndigheter har skapat. En speciellt obehaglig del av systemet är att transporten av migranter har sålts ut till ett privat bolag vid namn Wackenhut, ett av världens största säkerhetsföretag. Detta betyder mindre insyn på vad som händer med migranterna och mindre möjlighet att utkräva ansvar för hur dem blir behandlade. I slutet av vår delegation åkte vi därför ut på jakt efter en Wackenhut buss. Det tog inte lång tid innan vi hittade en. Vi lyfte upp våra plakat med budskap på engelska och spanska: ”Ingen människa är illegal”, ”Kärlek behöver inga pass” och ”USA…byggt av immigranter”. Som respons fick vi leende och ivriga vinkningar av migranter på bussen. Vi gick över och pratade med gränspolisen och chauffören av Wackhenhutbussen och frågade om vi kunde ge vatten och mat till passagerna på bussen. De sa att de redan hade tagit hand om detta (Wackhenhut har ett rykte om sig att inte behandla sina passagerare väl). Vi stod med våra plakat i tre timmar tills bussen körde iväg. Vi körde iväg en bit med vår minibuss och planterade tre vita kors vid vägkanten till minne av alla de som har dött när de har försökt korsa gränsen.
Ickevåldsresan fortsätter österut
Delegationen är över och inatt lämnar jag Tucson, Arizona. Efter 36 timmar på tåg anländer jag till New Orleans. För en uppdaterad resplan, se längst ned på sidan. En av höjdpunkterna tror jag blir en resa till US Social Forum i Atlanta, det första nationella Sociala Forum i USA:s historia som kommer att samla tusentals aktivister för samtal och workshops kring hur vi kan skapa en bättre värld. Jag kommer att resa från New York till Atlanta (mitt andra besök här under min resa) med amerikanska FOR (www.forusa.org) som är en systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen. Ser fram emot att höra av er under resans gång och vad som händer i era liv.
Fred, Martin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)