Den mest olydiga kommuniteten på jordklotet

En ängel på Lockheed Martin
Jag har aldrig haft upplevelsen av att Gud har ingripit i mitt liv på ett tydligt sätt. Det är inte heller så ofta som jag får höra berättelser om hur detta har hänt på ett högst påtagligt sätt. Men i förra veckan hade jag förmånen att ta del av två sådana berättelser. Båda dessa uppenbarelser ledde dem till det mest olydiga huset i världen – Jonah House i Baltimore, där jag bland andra träffade två fantastiska kvinnor som berättade för mig om hur Gud hade svept in i deras liv.
Den ena kvinnan var Susan Crane, en 63-årig lärare och mamma från Kalifornien. Hon jobbade i flera år i skolor med barn som hade kuggat i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte ”att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn”. Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning. Redan var hon en aktiv fredsvän och krigsskattevägrare (vägran att betala skatt för att man inte vill bidra till militären ekonomiskt. I USA går nästan 50 % av den federala budgeten till militären), men hon kände sig tvungen att göra mer. Hon beslutade sig för att göra en plogbillsaktion, en aktion där man förstör vapen konkret, öppet och med villighet att ta sitt straff. Tillsammans med den fransiskanska prästen, Steve Kelly, bildade hon Jubel-plogbillarna (kopplat till Jubel-året i Bibeln som är det året där skulder avskrivs, slavar släpps fria, med mera). De planerade under ett år. Det största hindret de såg var hur de skulle kunna komma in i själva byggnaden där kärnvapenmissilen D5, som de ville hamra på, förvarades. Susan oroade sig mycket för detta. Phil Berrigan, en av de som gjorde den första plogbillsaktionen i världen (1980), kom och hälsade på dem för att uppmuntra dem inför deras aktion. Susan berättade om hennes oro inför hur det skulle kunna komma in i byggnaden. Phil sa: ”Gör ert bästa och lämna resten till Gud.” Hon mindes att hon tänkte ”är det verkligen på det viset vi ska göra detta” tvivlande på hur det skulle gå att lämna en så viktig sak i någon annans händer. Den 7 augusti 1995 klättrade Susan och Fader Steve över stängslet på Lockheed Martin där de tillverkade kärnvapenmissilerna. När de gick närmare byggnaden som var deras mål såg de den enorma porten öppna sig framför dem. ”Det var som om en ängel öppnade porten för oss” berättade Susan. Inne i byggnaden var det en kille som jobbade på missilen de skulle hamra på. Susan gick upp till honom och frågade rakt på sak om detta var D5 kärnvapenmissilen. ”Jag ville ju inte börja hamra på fel sak”, förklarade hon. ”Ja”, sa killen och Susan och Fader Steve började hamra på missilen. När de hade hamrat klart knäböjde dom och bad. Susan fick 10 månaders fängelse för aktionen. Efter att ha kommit ut från fängelset fortsatte hon att undervisa men hon kände att hon ville fortsätta att jobba för fred genom radikalt ickevåldsmotstånd. Så hon valde att flytta till Jonah House eftersom denna kommunitet var en av de få som hade detta som uttalat mål.

Den heliga ande via Google
En väldigt annorlunda väg till samma hus hade, en 21-årig kvinna, uppvuxen på Long Island, New York. Hennes föräldrar är från Turkiet Eda Uca men själv föddes hon i USA. Hennes föräldrar är sekulära muslimer men med hennes mormor hade hon teologiska diskussioner från när hon var sex år gammal och så väcktes hennes intresse för religion. Under sin ungdom sökte hon i flera år efter en andlig väg som passade henne. Hon sökte i nästan alla religioner förutom i kristendomen, för hon kände att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera att hon blev kristen. Till slut var det ändå kristendomen som fångade henne, ”en oavsiktlig omvändelse” som hon kallar det. ”När jag blev kristen förändrades hela mitt liv” säger hon. ”Det är konstigt att någon tror på den kristna tron, för att det är en så otrolig berättelse. Men om man verkligen tror på den borde den förändra allt, verkligen allt. Inget kan vara sig likt igen. Så snart jag blev kristen ville jag ge hela mig för tron. Jag bad att Gud skulle sända mig var jag hörde hemma. Jag sökte säkert 50 jobb i New York och var antagligen överkvalificerad för många av dem”. Hon fick inget av dem. Jag frågar henne hur hon hittade Jonah House. ”Ungefär ett år sen satt jag framför min dator omgiven av fimpar och tomma Diet Coke burkar. Klockan var tre på natten. Jag var så frustrerad för att här hade jag haft den här stora omvändelse-upplevelsen och jag försökte viga mitt liv åt Gud men jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Det finns liksom ingen handbok i hur man är kristen. Jag tittade upp i taket och skrek ”Gud, jag kommer att göra vad du än vill men du måste visa vad du vill!” I mitt huvud kom orden ”medveten kristen pacifistisk kommunitet” och jag googlade detta och det första som kom upp på Google var ”Jonah House”. ”Det var den heliga ande genom Google” enligt Eda själv. Hon beslutade sig för att söka sig dit och redan efter två veckor skickade de ett svar att hon var välkommen att flytta in. Nu har hon varit där i nästan ett år.

En olydig kristen kommunitet
Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och kommunitet. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillarna. Han dog 2003 och är begraven vid Jonah House. Han var en katolsk präst. Han träffade Liz McAllister, en katolsk nunna och de började jobba nära tillsammans och under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade från deras kyrka (samma öde hände för övrigt Martin Luther). Jonah House har nu under många årtionden varit en kristen kommunitet där man har arbetat med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner med mera. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett fint och stort hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för 1 $ i utbyte mot att de kunde leasa huset för 1 $ om året i 99 år. Huset ligger precis bredvid en gammal irländsk katolsk kyrkogård. Kommuniteten har som jobb att ta hand om kyrkogården i utbyte mot en ekonomisk ersättning som hjälper dem att gå runt. Till sin hjälp i detta jobb med att hålla nere växtligheten och gräsmattan på kyrkogården har de inskaffat två får, två getter och två lamor. Kommuniteten består i nuläget av sex medlemmar som alla bor, arbetar, umgås och ber tillsammans. Alla består av äldre kvinnor förutom Eda och hennes fästman Mike som är de nyaste medlemmarna i kommuniteten. Just nu sitter ingen i fängelse vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Två av dem är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna deras stat (Maryland), vilket de ändå gör när de tycker att de har viktiga saker att göra i andra stater. Jonah House befinner sig i ett väldigt fattigt område i Baltimore och kommuniteten gör vad de kan genom att dela med sig av 100 matpåsar varje tisdag till de med behov, bland annat med mat från deras eget grönsaksland. När jag först tog kontakt med Jonah House uppfattade jag dem som jag pratade med som lite buttra, stressade och skeptiska till utomstående som besökare hos dem. Men ett helt annat intryck fick jag när jag spenderade några dagar tillsammans med dem. De är en samling rara gamla tanter och radikala som sjutton, i ord och handling. Det verkar som om de har lyckats väva ihop ickevåldsmotstånd, en positiv gemenskap och ett lokalt engagemang där de bor – inte helt lätt. Jag hoppas verkligen på att kunna komma tillbaks till denna kommunitet som kommer att leva med mig länge i tanken.

Fred,
martin