Ett barn försvunnet och rättfärdigt kaffe funnet

Jag såg henne när hon stod och ringde ett samtal i en telefonkiosk nära tältet där jag stod. Hon hade tre barn med sig, alla under fem års ålder, som klängde sig fast vid hennes ben. Hon pratade i telefonen med desperation i rösten och tårar rinnande ner för kinderna. Det var den 31 juni vid Migranthjälpcentret i Nogales, Mexiko, precis vid den amerikansk-mexikanska gränsen. CPT (Christian Peacemaker Teams)-delegationen som jag åkte med hade kommit till hjälpcentret för flyktingar för att vara volontärer där en halvdag. Några av oss gick fram till den unga kvinnan för att höra om vi kunde hjälpa henne. Efter att ha druckit ett glas vatten började hon berätta sin historia. Hennes namn var Erika och hon kom från Mexiko. Hon hade försökt att korsa gränsen in till USA på jakt efter jobb och ett bättre liv för hennes barn. Hon och hennes barn hade gått i öknen tillsammans med hennes svåger och svärmor. När den amerikanska gränspolisen hade närmat sig dem hade de spritt ut sig i rädsla för att bli tagna. Erika och tre av hennes barn hade blivit gripna av gränspolisen. Hon hade ingen aning om vad som hade hänt med hennes svåger, svärmor och viktigast av allt, hennes fjärde barn, Erik, åtta år gammal. Vår delegationsledare, Rick, ringde några samtal för att se om gränspolisen eller det mexikanska konsulatet hade någon information till dem medan Rae, i vår delegation, lekte med två av Erikas underbara barn (se bild). Ingen hade hört något om Erikas son eller andra släktingar. Vi fruktade att det värsta hade hänt, att Erik hade kommit vilse och nu vandrade ensam i öknen. En åttaåring överlever inte många timmar i öknen utan vatten och mat. Nästa dag fick vi samtalet med de goda nyheterna vi alla hade väntat på. Erikas son och hennes svåger och svärmor hade hittats, alla välmående. Vi pustade ut och gladdes alla med henne.

Fyra timmars arbete för lite kaffe
Tyvärr är detta inte en unik historia. Bara från de få dagarna vi var i Mexiko kan jag berätta ett antal förfärliga historier. Om kvinnor som måste sälja sina kroppar, om och om igen, för att kunna fortsätta sin resa mot gränsen. Om män som hoppar på tåg mitt i natten för att sitta på sidan av tågvagnarna och som dör om de skulle somna och tappa greppet. Om män och kvinnor som om och om igen vandrar genom öknen med livet som insats för att finna ett nytt liv i USA, men som allt som oftast kastas tillbaks till Mexiko av gränspolisen. Många kommer varken över gränsen eller kastas tillbaka. 5000 personer har dött i gränslandet mellan USA och Mexiko under de senaste tio åren. Så varför tar dessa personer denna oerhörda risk? Det verkar ju helt galet. Vilken mamma skulle riskera livet på hennes små barn i öknen? Jag frågade mig själv dessa frågor när jag fick höra dessa historier.

Några svar fick vi när vi var inbjudna på middag till Polas, Elisas och Carolinas hus i Aqua Prieta, Mexiko. De arbetade allihop i fabriker på gränsen till USA. De tjänar cirka 400 kr inklusive full bonus för en arbetsvecka på 48 timmar. Det är mer än de flesta fabriksarbetare i Mexiko tjänar. Den genomsnittliga timlönen för en fabriksarbetare ligger på 7 kr/timme. Bönder i södra Mexiko tjänar ännu mindre. Men det måste ju vara mycket billigare att leva i Mexiko, tänkte jag. För att kolla in priserna gick vi till en vanlig livsmedelsaffär i Santa Ana, Mexiko. Priserna var faktiskt nästan identiska till svenska, kanske något billigare. En brödlimpa för 15 kr, ett paket kaffe för 30 kr. För att vi undersöka hur svårt det var att överleva på en mexikansk lön gjorde vi en liten matematisk övning. Vi räknade ut att en fabriksarbetare skulle behöva arbeta två timmar för att kunna köpa en limpa bröd och nästan fyra timmar för att kunna köpa ett litet paket kaffe. Jag skulle behöva jobba 20 minuter på mitt jobb på Kristna Fredsrörelsen för att kunna köpa samma paket kaffe. När jag frågade om fackens roll på fabrikerna skrattade de bara och sa att om du som arbetare är ”besvärlig” finns det tusentals arbetare som är villiga att ta ditt jobb. De gjorde det klart för oss att mexikaner och människor från Centralamerika mycket hellre skulle vilja stanna i sina hemländer, men att de flyr i desperation för att kunna försörja sina familjer. NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko har fått ekonomin i södra Mexiko att kollapsa. Till exempel så har priset en kaffeodlare i Chiapas i södra Mexiko kan få för en säck kaffe har minskat dramatiskt sedan 1970-talet.

Alternativet till NAFTA
Det måste inte vara på detta vis. Detta såg vi ett exempel på när vi besökte ”Just coffee” (rättfärdigt kaffe) i Aqua Prieta, nära gränsen i norra Mexiko. Det startade för fem år sedan när kaffeodlare i Chiapas gick tillsammans och bildade ett kooperativ. De hade insett att de var tvungna att sälja sitt kaffe för lägre och lägre pris medan rosterierna, exportörerna och mellanhänder håvade in enorma vinster. Så varför kan vi själv inte rosta och exportera vårt kaffe utan mellanhänder, tänkte dem. Det är detta som de nu gör med Just Coffee (www.justcoffee.org – du kan beställa direkt från deras hemsida), där de producerar rättvist och ekologiskt kaffe. De kallar det Rättvis handel plus eftersom alla vinster i hela kaffeprocessen går tillbaks till kooperativet vilket gör att de kan skapa sig en schysst tillvaro i sitt eget land.

Låt någon annan sköta skitjobbet
Med Erika, hennes fyra barn och oräkneliga andra som lider vid gränsen varje år i åtanke ville vår delegation visa vår solidaritet och vårt motstånd mot det grymma och dödliga system som USA:s myndigheter har skapat. En speciellt obehaglig del av systemet är att transporten av migranter har sålts ut till ett privat bolag vid namn Wackenhut, ett av världens största säkerhetsföretag. Detta betyder mindre insyn på vad som händer med migranterna och mindre möjlighet att utkräva ansvar för hur dem blir behandlade. I slutet av vår delegation åkte vi därför ut på jakt efter en Wackenhut buss. Det tog inte lång tid innan vi hittade en. Vi lyfte upp våra plakat med budskap på engelska och spanska: ”Ingen människa är illegal”, ”Kärlek behöver inga pass” och ”USA…byggt av immigranter”. Som respons fick vi leende och ivriga vinkningar av migranter på bussen. Vi gick över och pratade med gränspolisen och chauffören av Wackhenhutbussen och frågade om vi kunde ge vatten och mat till passagerna på bussen. De sa att de redan hade tagit hand om detta (Wackhenhut har ett rykte om sig att inte behandla sina passagerare väl). Vi stod med våra plakat i tre timmar tills bussen körde iväg. Vi körde iväg en bit med vår minibuss och planterade tre vita kors vid vägkanten till minne av alla de som har dött när de har försökt korsa gränsen.

Ickevåldsresan fortsätter österut
Delegationen är över och inatt lämnar jag Tucson, Arizona. Efter 36 timmar på tåg anländer jag till New Orleans. För en uppdaterad resplan, se längst ned på sidan. En av höjdpunkterna tror jag blir en resa till US Social Forum i Atlanta, det första nationella Sociala Forum i USA:s historia som kommer att samla tusentals aktivister för samtal och workshops kring hur vi kan skapa en bättre värld. Jag kommer att resa från New York till Atlanta (mitt andra besök här under min resa) med amerikanska FOR (www.forusa.org) som är en systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen. Ser fram emot att höra av er under resans gång och vad som händer i era liv.

Fred, Martin