Denna sommar hade jag ambitionen att pröva mina vingar som frilansjournalist. Som vanligt hade jag grandiosa planer. Jag tänkte producera flertalet artiklar om den amerikanska fredsrörelsen. Jag hade förmånen att träffa så många inspirerande och initierade amerikanska fredsvänner och lyckades också att få intervjuer med dem. Dock blev det bara en artikel men å andra sidan sparade jag alla godbitarna till just denna. Ni som har följt min blogg kommer att känna igen några av de personer jag har intervjuat men det allra mesta materialet har aldrig sett dagens ljus innan det publicerades i dagarna i Göteborgs Fria tidning. Se reportaget kallat Fredligt mod i imperiets hjärta på http://www.goteborgsfria.nu/artikel/19772
För er som är nyfikna på vad konsekvenserna blev för aktionen mot utarmat uran som vår CPT-grupp gjorde i Minnesota på Hiroshima-dagen den 6 augusti kan jag avslöja att anklagelsen blev Trespass and refuse to depart from the premises on demand of the lawful possessor och 142 $ (knappt 1000 kr). Jag betalade böterna via kommunens hemsida idag så att jag har lite större chanser att få visum för eventuella framtida USA-besök.
fred,
martin
måndag 3 september 2007
måndag 13 augusti 2007
Rättegång som början på avslut av USA-vistelse
Måndagen 13 augusti 2007, förmiddag. Kryss, vår utbildningsledare, har tagit på sin svarta domardräkt och går igenom vad som kommer att hända under rättegången senare under dagen. ”Hear yeah, hear yeah. This court is now in session” säger Kryss och alla i CPT:s utbildningslokal ställer sig upp. Snart blir de sju av oss, som blev arresterade den 23 juli, kallade en efter en. Vi ställer oss upp och frågar domaren om vi får läsa varsitt kort uttalande. Något grymtande tillåts detta. När turen kommer till mig säger jag:
- I plead guilty today because in normal circumstances it would be criminal to refuse to leave from a senator’s office. A senator and the staff of the senator’s office must be able to schedule meetings and see people without disturbance, in normal circumstances. But we are not living in normal circumstances in this country, in these times. We are in a war that violates international law and has continued for years. Many politicians in the Senate and in the House, including Senator Durbin, have criticized the Iraq war harshly, but continue to vote in favor of more funding for the war. When politicians do not do their jobs, when they are not hearing the voice of the people, when they are complicit in mass murder, which war is, then the people have not only the right, but the responsibility to intervene.
I rollspelsrättegången döms vi till ett års villkorlig dom. Efter lunch åker vi in till den verkliga domstolen. Rättegångslokalen påminner mig om en modern frikyrkolokal. Domare Marvin Lucknow kommer in i lokalen. Han deklarerar att han har varit domare i 47 år. I snabb takt avhandlar han en mängd ärende. De anklagade hinner knappt komma fram till åklagarbänken innan de är färdigbehandlande. När Rachel Cloud, en ung kvinna i vår grupp, kallas av domaren ställer vi alla oss upp och ber domaren att behandla oss i grupp. Domare Lucknow tappar fattningen tillfälligt vid åsynen av oss alla i vitt skilda åldrar men finner sig snabbt och frågar efter våra namn. Hitintills har han haft en väldigt bister uppsyn men när han säger ”Martin Smedjeback” skiner han upp och frågar: ”Uttalade jag det rätt?”. Åklagaren meddelaren domaren att ”Homeland security”, polisstyrkan som grep oss, inte har skickat några poliser för att vittna mot oss. Domaren konstaterar snabbt att ingen dom kan fällas om inga vittnen finns. ”Ni kan gå nu”, säger domaren och vi går ut i solskenet. En vakt säger till oss när vi har kommit ut på trappan: ”Jag är verkligen glad att det finns människor som ni.” Jag är lite snopen att vi inte fick en enda chans att säga varför vi gjorde vår fredshandling, men samtidigt lättad att vi släpptes utan något straff.
Arresterad igen, denna gång i Minnesota
Direkt ickevålslig aktion är så viktig för CPT att två aktioner inkluderas i utbildningen. För vår andra aktion var vi ett fyrtiotal människor, både vår grupp och lokala supporters, som samlades den 6 augusti 2007 strax före klockan sju på morgonen vid ATK (Edina, Minnesota), världens största producent av utarmat uran. En gudstjänst hölls för dem som omkom i Hiroshima, på dagen 62 år sedan, när den första kärnvapenbomben släpptes. Även offren av radioaktiva vapen av idag, de som drabbas dagligen av utarmat uran, lyftes fram i minnesstunden. Våra ansikten var målade i vitt med svarta streck för att symbolisera själarna av de människor som dött av utarmat uran. Åtta av oss, var och en representerandes en grupp av människor som har och fortsätter att drabbas av utarmat uran, gick framåt mot ATK:s kontor för att anhålla om ett möte med ATK:s direktör. Innan vi hade nått fram till byggnadens ingång stoppades vi av personal från ATK och den lokala polisen. Vi nekades ett möte och ombads att lämna området. Istället gick vi ner på knä i bön och överlämnade vita rosor till ATK som en sorgesymbol för offren av utarmat uran. Inom cirka en halvtimme arresterade polisen oss. Denna gång kördes vi inte iväg utan polisen tog namn och adress och lämnade oss en lapp, ungefär som vid en trafikförseelse. Den kvinnliga polisen som arresterade mig sa att hon hade svenskt blod i sina ådror och att hon kunde uppskatta orsaken till att vi var där. Hon förklarade för mig att vårt straff antagligen skulle bli en smärre bötessumma. En rättegång skulle inte behövas om vi gick med på att betala våra böter, vilket jag planerar, eftersom jag inte har möjlighet att åka till någon rättegång i Minnesota.
Kristnas uppdrag i världen
Efter fyra veckors utbildning för Christian Peacemaker Teams (CPT) kan jag konstatera att denna tid har varit den kanske mest givande i hela mitt liv. Min förståelse för och tro på ickevåld har fördjupats och konkretiserats. Jag har utmanat de områden i mitt liv som behöver utvecklas och testat mina gränser för hur långt min passion för fred och rättvisa håller. CPT är byggt på en vision som kräver mycket av de av oss som kallar sig kristna. Ett tal av Ron Sider 1984 på Mennoniternas (en av de historiska fredskyrkorna) skapade gnistan som blev CPT.
- Om inte bekväma amerikanska och europeiska Mennoniter och Brethren (en annan fredskyrka) är beredda på att riskera kroppslig skada och död genom ickevåldsligt motstånd mot de orättvisor som våra samhällen stöttar i Centralamerika, Fillippinerna och Sydafrika, bör vi inte våga viska ett ord till om pacifism till våra systrar och bröder i dessa utsatta länder, sa Ron Sider i detta tal.
Efter denna utbildning känner jag starkt för att ingå i CPT ute i fältet. Så länge jag har ett heltidsarbete blir det som ”reservare” då man åker ut från 2-8 veckor till någon av de placeringar CPT har, i nuläget: Palestina, Colombia och Irak. Bubblare som undersöks som eventuella nya placeringar är Filippinerna, Uganda och gränsområdet mellan Mexiko och USA. När och om jag åker ut är jag beroende av några som kan stötta mig moraliskt och ekonomiskt. Kanske kan en av dessa personer vara du?
Människorna i USA och CPT
Jag måste erkänna att innan jag åkte till USA var jag orolig för att jag snabbt skulle tröttna på dryga, arroganta och högljudda amerikanare. Jag kunde inte ha haft mer fel. Sällan har jag träffat så genomtrevliga, lyssnande, omtänksamma, självkritiska, passionerade och toleranta människor som under denna USA-resa, särskilt under CPT-utbildningen. Denna utbildning har tärt på mina på grund av dess omfattning, intensitet och utmanande övningar, men gruppen har lyft och gett mig energi genom många varma kramar och stöttande ord, vilket har gjort dessa veckor till en fantastisk tid. För dig som är kristen och passionerad för fred och rättvisa kan jag med värme rekommendera CPT. Ingångsporten är en delegation till något av de ställen där CPT är aktiva. När man väl har åkt på en delegation kan man söka till utbildningen. För att i bild se lite av CPT kan ni surfa in på min vän Joshs hemsida där han samlat många fina bilder från vår utbildning och två aktioner:
http://www.flickr.com/photos/joshhough/sets/72157601011814600
Till sist – tack till alla er som har följt min blogg under denna sommarresa! Det har gett mig mycket energi och stöd av att veta att det finns människor i Sverige och några andra ställen som följer i mina fotspår.
Fred,
martin
- I plead guilty today because in normal circumstances it would be criminal to refuse to leave from a senator’s office. A senator and the staff of the senator’s office must be able to schedule meetings and see people without disturbance, in normal circumstances. But we are not living in normal circumstances in this country, in these times. We are in a war that violates international law and has continued for years. Many politicians in the Senate and in the House, including Senator Durbin, have criticized the Iraq war harshly, but continue to vote in favor of more funding for the war. When politicians do not do their jobs, when they are not hearing the voice of the people, when they are complicit in mass murder, which war is, then the people have not only the right, but the responsibility to intervene.
I rollspelsrättegången döms vi till ett års villkorlig dom. Efter lunch åker vi in till den verkliga domstolen. Rättegångslokalen påminner mig om en modern frikyrkolokal. Domare Marvin Lucknow kommer in i lokalen. Han deklarerar att han har varit domare i 47 år. I snabb takt avhandlar han en mängd ärende. De anklagade hinner knappt komma fram till åklagarbänken innan de är färdigbehandlande. När Rachel Cloud, en ung kvinna i vår grupp, kallas av domaren ställer vi alla oss upp och ber domaren att behandla oss i grupp. Domare Lucknow tappar fattningen tillfälligt vid åsynen av oss alla i vitt skilda åldrar men finner sig snabbt och frågar efter våra namn. Hitintills har han haft en väldigt bister uppsyn men när han säger ”Martin Smedjeback” skiner han upp och frågar: ”Uttalade jag det rätt?”. Åklagaren meddelaren domaren att ”Homeland security”, polisstyrkan som grep oss, inte har skickat några poliser för att vittna mot oss. Domaren konstaterar snabbt att ingen dom kan fällas om inga vittnen finns. ”Ni kan gå nu”, säger domaren och vi går ut i solskenet. En vakt säger till oss när vi har kommit ut på trappan: ”Jag är verkligen glad att det finns människor som ni.” Jag är lite snopen att vi inte fick en enda chans att säga varför vi gjorde vår fredshandling, men samtidigt lättad att vi släpptes utan något straff.
Arresterad igen, denna gång i Minnesota
Direkt ickevålslig aktion är så viktig för CPT att två aktioner inkluderas i utbildningen. För vår andra aktion var vi ett fyrtiotal människor, både vår grupp och lokala supporters, som samlades den 6 augusti 2007 strax före klockan sju på morgonen vid ATK (Edina, Minnesota), världens största producent av utarmat uran. En gudstjänst hölls för dem som omkom i Hiroshima, på dagen 62 år sedan, när den första kärnvapenbomben släpptes. Även offren av radioaktiva vapen av idag, de som drabbas dagligen av utarmat uran, lyftes fram i minnesstunden. Våra ansikten var målade i vitt med svarta streck för att symbolisera själarna av de människor som dött av utarmat uran. Åtta av oss, var och en representerandes en grupp av människor som har och fortsätter att drabbas av utarmat uran, gick framåt mot ATK:s kontor för att anhålla om ett möte med ATK:s direktör. Innan vi hade nått fram till byggnadens ingång stoppades vi av personal från ATK och den lokala polisen. Vi nekades ett möte och ombads att lämna området. Istället gick vi ner på knä i bön och överlämnade vita rosor till ATK som en sorgesymbol för offren av utarmat uran. Inom cirka en halvtimme arresterade polisen oss. Denna gång kördes vi inte iväg utan polisen tog namn och adress och lämnade oss en lapp, ungefär som vid en trafikförseelse. Den kvinnliga polisen som arresterade mig sa att hon hade svenskt blod i sina ådror och att hon kunde uppskatta orsaken till att vi var där. Hon förklarade för mig att vårt straff antagligen skulle bli en smärre bötessumma. En rättegång skulle inte behövas om vi gick med på att betala våra böter, vilket jag planerar, eftersom jag inte har möjlighet att åka till någon rättegång i Minnesota.
Kristnas uppdrag i världen
Efter fyra veckors utbildning för Christian Peacemaker Teams (CPT) kan jag konstatera att denna tid har varit den kanske mest givande i hela mitt liv. Min förståelse för och tro på ickevåld har fördjupats och konkretiserats. Jag har utmanat de områden i mitt liv som behöver utvecklas och testat mina gränser för hur långt min passion för fred och rättvisa håller. CPT är byggt på en vision som kräver mycket av de av oss som kallar sig kristna. Ett tal av Ron Sider 1984 på Mennoniternas (en av de historiska fredskyrkorna) skapade gnistan som blev CPT.
- Om inte bekväma amerikanska och europeiska Mennoniter och Brethren (en annan fredskyrka) är beredda på att riskera kroppslig skada och död genom ickevåldsligt motstånd mot de orättvisor som våra samhällen stöttar i Centralamerika, Fillippinerna och Sydafrika, bör vi inte våga viska ett ord till om pacifism till våra systrar och bröder i dessa utsatta länder, sa Ron Sider i detta tal.
Efter denna utbildning känner jag starkt för att ingå i CPT ute i fältet. Så länge jag har ett heltidsarbete blir det som ”reservare” då man åker ut från 2-8 veckor till någon av de placeringar CPT har, i nuläget: Palestina, Colombia och Irak. Bubblare som undersöks som eventuella nya placeringar är Filippinerna, Uganda och gränsområdet mellan Mexiko och USA. När och om jag åker ut är jag beroende av några som kan stötta mig moraliskt och ekonomiskt. Kanske kan en av dessa personer vara du?
Människorna i USA och CPT
Jag måste erkänna att innan jag åkte till USA var jag orolig för att jag snabbt skulle tröttna på dryga, arroganta och högljudda amerikanare. Jag kunde inte ha haft mer fel. Sällan har jag träffat så genomtrevliga, lyssnande, omtänksamma, självkritiska, passionerade och toleranta människor som under denna USA-resa, särskilt under CPT-utbildningen. Denna utbildning har tärt på mina på grund av dess omfattning, intensitet och utmanande övningar, men gruppen har lyft och gett mig energi genom många varma kramar och stöttande ord, vilket har gjort dessa veckor till en fantastisk tid. För dig som är kristen och passionerad för fred och rättvisa kan jag med värme rekommendera CPT. Ingångsporten är en delegation till något av de ställen där CPT är aktiva. När man väl har åkt på en delegation kan man söka till utbildningen. För att i bild se lite av CPT kan ni surfa in på min vän Joshs hemsida där han samlat många fina bilder från vår utbildning och två aktioner:
http://www.flickr.com/photos/joshhough/sets/72157601011814600
Till sist – tack till alla er som har följt min blogg under denna sommarresa! Det har gett mig mycket energi och stöd av att veta att det finns människor i Sverige och några andra ställen som följer i mina fotspår.
Fred,
martin
söndag 29 juli 2007
Insidan från en amerikansk poliscell
Tisdag den 24 juli 2007, efter midnatt. Jag vaknar upp igen. Jag har ingen klocka så jag har knappt någon aning om hur länge jag har sovit. Det kan inte ha varit många minuter. Det är svårt att sova på en betongsäng. Kylan tränger sig ända in i märgen trots att jag har tre lager kläder på överkroppen. Poliserna säger att de behöver ha på luftkonditionering för fullt för att bekämpa bakterier. Jag befinner mig i en poliscell, 2,5 x 2,5 meter, med en toalettsits i rostfritt stål och en vask i samma material. En lampa i taket ger ett hårt, kallt och konstant ljussken i cellen. Inga fönster finns men ett litet titthål i dörren där jag kan se två celler på andra sidan.
Thoreau inspirerar till olydnad
Mina vänner i de andra cellerna ägnar sig åt yoga, bön och reflektion; inget av det orkar jag med, förutom en enda seriös tanke: Henry David Thoreau lär ha blivit gripen exakt detta datum, den 24 juli, men för 161 år sedan. Också i USA, också för att han var motståndare till finansieringen av ett krig. Han gjorde det på grund av USA:s krig mot Mexiko och hans motstånd var i form av skattevägran. Hans bok om Civil olydnad har inspirerat många, bland annat Gandhi och även mig. Plötsligt hör jag en röst säga ”Hey, you in cell 35, are you there?”. Jag har cellnummer 30 så jag förstår att det inte är riktigt till mig. Trots att jag är jättetrött är jag så frusen att jag går upp och hoppar runt lite för att få tillbaks lite av värmen. Det går så där. Polisen i England ger mycket bättre service: madrass att sova på, varm dryck och riktig mat, lagom värme i cellen och man får ta med sig böcker, anteckningsbok och penna. Lyx i jämförelse med denna poliscell i Chicago där man bara får några enkla brödskivor och endast får ta in kläderna på kroppen och knappt det; skosnören och bälte måste av (så att du inte kan skada dig själv).
Störtande av USA:s regering?
Innan jag låstes in i cellen var det bildtagning, fingeravtryckstagning (i detta fall borde det heta handavtryckstagning för de tog avtryck på fingrar, handflator och handens sidor) och utfrågning. Man kan knappt kalla det utfrågning för det var minimalt med frågor. De ville i princip bara veta mitt namn och var jag bodde. En agent från ICE (Immigration and Customs Enforcement) kom dock och var speciellt intresserad av att prata med mig som enda utlänning. Han frågade mig bland annat om jag planerade att störta USA:s regering. Jag tvekade lite inför denna fråga. Om jag skulle vara helt ärlig skulle jag varit tvungen att säga ”ja”, om han menade att omvandla USA från ett våldsamt imperium till en demokrati som respekterar internationell lag och mänskliga rättigheter och ja, jag tror att det behövs en ny regering för att åstadkomma detta. Dock har jag inga föreställningar att jag själv kan åstadkomma detta men vill gärna hoppas att vår aktion kan vara ett litet, litet steg mot ett nytt USA. Till slut sa jag ändå "nej", jag tänkte inte störta regeringen i detta land. Agenten i 40-års åldern med asiatiskt utseende var väldigt vänlig och vi pratade länge och väl om allt möjligt. Jag frågade honom om han tyckte att det fanns rasism i USA. Han menade att USA behandlade alla väl som arbetade hårt. När han var färdig med utfrågningen av mig vände han sig till mina vänner som satt och väntade fastlåsta med handklovar på en betongsits och sa: ”Detta är en mycket trevlig ung man” och pekade på mig. Det tyckte jag var sött.
Civil olydnad i ”säker miljö”
Hur kommer det sig att jag spenderade åtta timmar på en polisstation i Chicago? Orsaken är att jag nu går en månadslång ickevåldsutbildning som arrangeras av Christian Peacemaker Teams (CPT). Ett av inslagen i denna utbildning är förberedelse, genomförande och utvärdering av en ickevåldslig direktaktion med civil olydnad. CPT arbetar i fält i länder med väpnad konflikt och arbetar där med aktivt ickevåld, bland annat genom att gå emellan där våld sker och genom direktaktioner. Ibland kan dessa aktioner leda till arrest. Under denna träning vi får vill CPT att man bland annat övar sig på civil olydnadsaktioner i en ”säker miljö”, eftersom här i USA vet de mer om de rättsliga konsekvenserna för en viss fredsaktion . Det juridiska systemet här är också mer förutsebart än i många av länderna där CPT verkar. Det är helt upp till den individuella deltagaren i utbildning om han/hon vill riskera arrest och man tar själv fullt ansvar för aktionen, även om CPT gör allt för att stödja en i processen.
Ickevåldslig ockupation för fred
Redan innan vi började utbildningen hade CPT bestämt sig för att vår utbildningsgrupp skulle delta i något som heter Ockupationsprojektet, vilket går ut på att ockupera amerikanska politikers kontor för att övertyga dem att inte finansiellt stödja Irakkriget längre. Det fungerar lite som brittiska Faslane 365 i att olika grupper och organisationer tar eget ansvar för att genomföra aktionen under en specifik tid. Dessa grupper har stor frihet att utforma sin aktion som de vill, bara det sker ickevåldsligt och med respekt av alla inblandade. Vårt mål var senatorn Richard Durbins kontor i centrala Chicago. Vi var uppdelade i tre grupper. Min grupp gick upp till Durbins kontor på 38:e våningen. Vi blev inte inbjudna meddetsamma. Vi bads vänta utanför dörren. När vi hade väntat i fem minuter trodde vi inte att de skulle släppa in oss så vi gick in i alla fall – det är ändå ett kontor som ska vara till för folket! Vi utförde en skenrättegång med senator Durbin som anklagad för att stödja Irakkriget genom att säga ja till finansiering av kriget. Efter vittnena hade hörts satte vi oss ned för att vänta på att Durbin skulle lova oss att inte stödja Bushs proposition om för ytterligare finansiering av Irakkriget.
Fredssånger för vänliga poliser
Vi sjöng fredssånger i cirka en halvtimme innan polisen kom och grep oss. TT rapporterade att det var antiterrorpolis som grep oss, men det var inte riktigt korrekt. Poliserna var från Homeland Security eftersom de skyddar the Federal building men de såg ut som ganska vanliga poliser, endast beväpnade med en batong och ett handeldvapen i hölstret. Gripandet gick väldigt lugnt till och alla poliserna vi kom i kontakt med agerade professionellt och vänligt. Den andra gruppen höll sin skenrättegång i lobbyn på plan ett i samma byggnad. Den tredje gruppen höll en manifestation utanför byggnaden och hade möjlighet att ta bilder (se vänsterkolumnen) på gruppen i lobbyn. Gruppen på första våningen blev också arresterade och snart var vi alla åtta som gjorde aktionen, från 22-åriga Rachel till 77-åriga Jean, samlade i källaren där polisen har ett kontor. Efter kort utfrågning om namn och adress blev vi körda av lokala Chicagopolisen till ett polishus i södra delen av stan.
Rättegång som del i ickevåldslig utbildning
Rättegången kommer att hållas den 13 augusti i Chicago. Vår utbildare Kryss var överlycklig – aldrig förr har en rättegång hållits under utbildningens gång. Nu kan vi alla gå dit som en del av utbildningen! Man kan i teorin få upp till sex månaders fängelse för den anklagelse vi fick men det är extremt sällan att det ens blir något fängelse för den typen av aktion vi gjorde. Det mest troliga är att de skriver av fallet helt och hållet eller ger oss en villkorlig dom, vilket betyder att vi inte får något straff om vi inte bryter mot någon lag inom Illinois inom en viss tid. Jag var orolig för att de skulle deportera mig eller att jag kommer att få problem att komma in i USA igen, men någon deportering var det aldrig någon fråga om. De ville inte ens se mitt pass. Att komma in i USA igen är en annan fråga men om de skriver av fallet lär det inte vara några större problem.
Mediaträning
I denna utbildning ingår det att jobba med media och jag tränade på att skriva pressmeddelande och vi hade rollspel på hur vi mest effektivt kunde få fram vårt budskap när vi pratade med journalister. Jag blev glad att svensk media visade så stort intresse, se bland annat DN, Dagen och Kyrkans Tidning (klicka på länken om du vill läsa artikeln). Det är mycket svårare att komma ut i den amerikanska media med fredsaktioner. I den amerikanska pressen fick vår aktion nästan ingen uppmärksamhet alls. Denna vecka har ickevåldsutbildningen handlat om konflikthantering. Idag fortsätter vi med hur olika personlighetsstilar är tillgångar i ett team som jobbar i en väpnad konflikt.
Fred,
martin
Thoreau inspirerar till olydnad
Mina vänner i de andra cellerna ägnar sig åt yoga, bön och reflektion; inget av det orkar jag med, förutom en enda seriös tanke: Henry David Thoreau lär ha blivit gripen exakt detta datum, den 24 juli, men för 161 år sedan. Också i USA, också för att han var motståndare till finansieringen av ett krig. Han gjorde det på grund av USA:s krig mot Mexiko och hans motstånd var i form av skattevägran. Hans bok om Civil olydnad har inspirerat många, bland annat Gandhi och även mig. Plötsligt hör jag en röst säga ”Hey, you in cell 35, are you there?”. Jag har cellnummer 30 så jag förstår att det inte är riktigt till mig. Trots att jag är jättetrött är jag så frusen att jag går upp och hoppar runt lite för att få tillbaks lite av värmen. Det går så där. Polisen i England ger mycket bättre service: madrass att sova på, varm dryck och riktig mat, lagom värme i cellen och man får ta med sig böcker, anteckningsbok och penna. Lyx i jämförelse med denna poliscell i Chicago där man bara får några enkla brödskivor och endast får ta in kläderna på kroppen och knappt det; skosnören och bälte måste av (så att du inte kan skada dig själv).
Störtande av USA:s regering?
Innan jag låstes in i cellen var det bildtagning, fingeravtryckstagning (i detta fall borde det heta handavtryckstagning för de tog avtryck på fingrar, handflator och handens sidor) och utfrågning. Man kan knappt kalla det utfrågning för det var minimalt med frågor. De ville i princip bara veta mitt namn och var jag bodde. En agent från ICE (Immigration and Customs Enforcement) kom dock och var speciellt intresserad av att prata med mig som enda utlänning. Han frågade mig bland annat om jag planerade att störta USA:s regering. Jag tvekade lite inför denna fråga. Om jag skulle vara helt ärlig skulle jag varit tvungen att säga ”ja”, om han menade att omvandla USA från ett våldsamt imperium till en demokrati som respekterar internationell lag och mänskliga rättigheter och ja, jag tror att det behövs en ny regering för att åstadkomma detta. Dock har jag inga föreställningar att jag själv kan åstadkomma detta men vill gärna hoppas att vår aktion kan vara ett litet, litet steg mot ett nytt USA. Till slut sa jag ändå "nej", jag tänkte inte störta regeringen i detta land. Agenten i 40-års åldern med asiatiskt utseende var väldigt vänlig och vi pratade länge och väl om allt möjligt. Jag frågade honom om han tyckte att det fanns rasism i USA. Han menade att USA behandlade alla väl som arbetade hårt. När han var färdig med utfrågningen av mig vände han sig till mina vänner som satt och väntade fastlåsta med handklovar på en betongsits och sa: ”Detta är en mycket trevlig ung man” och pekade på mig. Det tyckte jag var sött.
Civil olydnad i ”säker miljö”
Hur kommer det sig att jag spenderade åtta timmar på en polisstation i Chicago? Orsaken är att jag nu går en månadslång ickevåldsutbildning som arrangeras av Christian Peacemaker Teams (CPT). Ett av inslagen i denna utbildning är förberedelse, genomförande och utvärdering av en ickevåldslig direktaktion med civil olydnad. CPT arbetar i fält i länder med väpnad konflikt och arbetar där med aktivt ickevåld, bland annat genom att gå emellan där våld sker och genom direktaktioner. Ibland kan dessa aktioner leda till arrest. Under denna träning vi får vill CPT att man bland annat övar sig på civil olydnadsaktioner i en ”säker miljö”, eftersom här i USA vet de mer om de rättsliga konsekvenserna för en viss fredsaktion . Det juridiska systemet här är också mer förutsebart än i många av länderna där CPT verkar. Det är helt upp till den individuella deltagaren i utbildning om han/hon vill riskera arrest och man tar själv fullt ansvar för aktionen, även om CPT gör allt för att stödja en i processen.
Ickevåldslig ockupation för fred
Redan innan vi började utbildningen hade CPT bestämt sig för att vår utbildningsgrupp skulle delta i något som heter Ockupationsprojektet, vilket går ut på att ockupera amerikanska politikers kontor för att övertyga dem att inte finansiellt stödja Irakkriget längre. Det fungerar lite som brittiska Faslane 365 i att olika grupper och organisationer tar eget ansvar för att genomföra aktionen under en specifik tid. Dessa grupper har stor frihet att utforma sin aktion som de vill, bara det sker ickevåldsligt och med respekt av alla inblandade. Vårt mål var senatorn Richard Durbins kontor i centrala Chicago. Vi var uppdelade i tre grupper. Min grupp gick upp till Durbins kontor på 38:e våningen. Vi blev inte inbjudna meddetsamma. Vi bads vänta utanför dörren. När vi hade väntat i fem minuter trodde vi inte att de skulle släppa in oss så vi gick in i alla fall – det är ändå ett kontor som ska vara till för folket! Vi utförde en skenrättegång med senator Durbin som anklagad för att stödja Irakkriget genom att säga ja till finansiering av kriget. Efter vittnena hade hörts satte vi oss ned för att vänta på att Durbin skulle lova oss att inte stödja Bushs proposition om för ytterligare finansiering av Irakkriget.
Fredssånger för vänliga poliser
Vi sjöng fredssånger i cirka en halvtimme innan polisen kom och grep oss. TT rapporterade att det var antiterrorpolis som grep oss, men det var inte riktigt korrekt. Poliserna var från Homeland Security eftersom de skyddar the Federal building men de såg ut som ganska vanliga poliser, endast beväpnade med en batong och ett handeldvapen i hölstret. Gripandet gick väldigt lugnt till och alla poliserna vi kom i kontakt med agerade professionellt och vänligt. Den andra gruppen höll sin skenrättegång i lobbyn på plan ett i samma byggnad. Den tredje gruppen höll en manifestation utanför byggnaden och hade möjlighet att ta bilder (se vänsterkolumnen) på gruppen i lobbyn. Gruppen på första våningen blev också arresterade och snart var vi alla åtta som gjorde aktionen, från 22-åriga Rachel till 77-åriga Jean, samlade i källaren där polisen har ett kontor. Efter kort utfrågning om namn och adress blev vi körda av lokala Chicagopolisen till ett polishus i södra delen av stan.
Rättegång som del i ickevåldslig utbildning
Rättegången kommer att hållas den 13 augusti i Chicago. Vår utbildare Kryss var överlycklig – aldrig förr har en rättegång hållits under utbildningens gång. Nu kan vi alla gå dit som en del av utbildningen! Man kan i teorin få upp till sex månaders fängelse för den anklagelse vi fick men det är extremt sällan att det ens blir något fängelse för den typen av aktion vi gjorde. Det mest troliga är att de skriver av fallet helt och hållet eller ger oss en villkorlig dom, vilket betyder att vi inte får något straff om vi inte bryter mot någon lag inom Illinois inom en viss tid. Jag var orolig för att de skulle deportera mig eller att jag kommer att få problem att komma in i USA igen, men någon deportering var det aldrig någon fråga om. De ville inte ens se mitt pass. Att komma in i USA igen är en annan fråga men om de skriver av fallet lär det inte vara några större problem.
Mediaträning
I denna utbildning ingår det att jobba med media och jag tränade på att skriva pressmeddelande och vi hade rollspel på hur vi mest effektivt kunde få fram vårt budskap när vi pratade med journalister. Jag blev glad att svensk media visade så stort intresse, se bland annat DN, Dagen och Kyrkans Tidning (klicka på länken om du vill läsa artikeln). Det är mycket svårare att komma ut i den amerikanska media med fredsaktioner. I den amerikanska pressen fick vår aktion nästan ingen uppmärksamhet alls. Denna vecka har ickevåldsutbildningen handlat om konflikthantering. Idag fortsätter vi med hur olika personlighetsstilar är tillgångar i ett team som jobbar i en väpnad konflikt.
Fred,
martin
lördag 14 juli 2007
Ett annat USA är nödvändigt
Den 27 juni gick startskottet för USA:s första nationella Sociala Forum med inspiration från World Social Forum som började i Porto Alegre 2001. Fler än 10 000 amerikanska och några internationella aktivister samlades i Atlanta, Georgia för några (bokstavligt) heta dagar tillsammans. Man hade valt staden delvis på grund av dess historiska koppling till medborgarrättsrörelsen varande Martin Luther Kings födelsestad. Temat för forumet var ”En annan värld är möjlig. Ett annat USA är nödvändigt.” 800 olika workshops gavs på allt tänkbart och otänkbart med titlar som till exempel: Studenter och direkt aktion, Militarism och kriget mot droger, Att bygga en rörelse för global klimaträttvisa, Utbildning mot imperium, Ansikten av hemlösa, Bikupedesign, Hawaii: 114 års av motstånd mot USA:s ockupation, Jesus var en arbetare, Olika sätt att vara homosexuell på, Kvinnor stoppar kriget i Irak och förhindrar krig med Iran. Jag gick själv på en workshop om direkt aktion med The Ruckus Society, som helt och hållet finns för att ge workshops till organisationer som vill använda sig av direkt aktion. En sån organisation skulle jag vilja ha i Sverige! Jag kände igen de flesta övningarna från den typen av workshops vi själva gör i Fred i våra händer och Kristna Fredsrörelsen. Skillnaden på workshopen, i alla fall utifrån mitt eget perspektiv, var att de fokuserade väldigt mycket på att ickevåld bara är en metod och inget annat. Den andra workshopen jag var på var Forumspel (De förtrycktas teater) där de tog upp en konflikt om en hyresvärd som struntade i hennes hyresgästers problem med fallfärdiga lägenheter och där publiken fick hoppa in för att komma på olika sätt att pressa hyresvärden till att ta sitt rättmätiga ansvar.
Arrangörerna av det sociala forumet hade verkligen lyckas göra det till en färgglad tillställning; båda i fråga om hudfärg och variation på rörelser och frågor. Jag tyckte mest om att gå mellan de olika borden där de olika organisationer hade sina representanter och höra vad de gjorde och lära mig mer om deras olike strategier för ett nytt USA. Nästan mest roligt var det att hänga med Fellowship of Reconciliations (FOR, systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen) personal och få representera FOR och därmed ge den amerikanska rörelsen en internationell klick.
Inspiration för avrustning
Efter forumet blev jag välkomnad av Jonah House i Baltimore ännu en gång. Denna gång hade jag förmånen att spendera en knapp vecka i denna härliga kommunitet. Jag hjälpte till med de dagliga sysslorna; rensade ogräs, klippte gräsmattan, plockade persikor, aprikoser och äpplen i mängder. På eftermiddagarna och kvällarna försökte jag sammanfatta lite av upplevelserna under min resa i USA i skriftlig form och fick reda på mer om vad de gör och har gjort i kommuniteten. Vi såg tillsammans på filmen Conviction som handlar om en plogbillsaktion som Helig jord och rymd plogbillarna bestående av de tre dominikansystrarna Ardeth Platte, Carol Gilbert och Jackie Hudson gjorde 2002. Systrarna Ardeth och Carol satt bredvid mig och kommenterade dokumentärfilmen som gjordes om deras aktion.
En annan dag såg vi på filmen The Narrow Path – en ny film om Fader John Dear, en annan katolik som har fängslats för fredsaktioner. Båda dessa filmer och mötet med människorna på Jonah House har påverkat mig på djupet. Jag känner mig mer och mer kallad till att konkret verka för avrustning av våra svenska vapen. När jag nämner för amerikanarna att Sverige är en stor vapenproducent och att vi exporterar vapen till fattig som rik, demokrati som diktatur, inklusive till USA som använder svensktillverkade vapen i Irakkriget, då blir de utan undantag chockerade. De känner till Sverige som en fredsnation och tycker att det är en motsägelse att vi också producerar vapen – jag kan inte annat än att hålla med och känner mitt ansvar som svensk medborgare att verka för stopp av vår vapenexport. Så länge våra svenska vapen används i Irakkriget är varje svensk medskyldig till de dagliga offren i Irak.
Min längsta ickevåldsutbildning någonsin
Nu har jag anlänt till min slutdestination för denna resa Chicago; den blåsiga staden, hemstad för Jerry Springer, Oprah Winfrey och Al Capone. Jag upptäckte idag att denna stad delar många karakteristika med Malmö: tredje största stan i landet, traditionellt en arbetarstad men satsar nu mer på information och utbildning, ligger vid vattnet och har den högsta byggnaden i landet. Men det är inte på grund av hemlängtan som jag har styrt mina steg hit. Anledningen är att CPT (Christian Peacemaker Teams) har sin fyra veckors ickevåldsträning i denna stad där också deras huvudkontor ligger. På måndag sätter vi igång med en utbildning som verkar bli spännande och intensiv. Enligt programmet ska vi hålla på från 8-21.30 varje dag förutom tre lediga dagar. Två ickevåldsaktioner ingår i utbildningen. Den första kommer vi göra i slutet av nästa vecka och den är inom Ockupationsprojektet som är ickevåldskampanj startat av Röster för kreativt ickevåld som går ut på att ockupera politikers kontor för att pressa dem att rösta emot fortsatt finansiering av Irakkriget och på det viset sätta stopp för kriget. Jag fick ett smakprov på kampanjen genom att gå till ett möte för projektet som Erin Cox tog mig med på. Erin, som var på med CPT delegationen jag åkte på i början av min resa, har blivit arresterad när hon var med och ockuperade ett politikerkontor. Nu planerar hon att göra det igen. En av organisationens ledare, Kathy Kelly, kommer till Stockholm på MR-dagarna i november.
Kolla på större bilder
Nu gör jag mitt bästa för att ladda batterierna för utbildningen. Idag har jag varit inne i centrum, gått på bio (Live free and die hard – underhållande men som många andra filmer vräker den sig i vad Walter Wink kallar ”the myth of redemptive violence” – myten om att våld kan rädda oss från ondska), spatserat vid piren och ätit lunch på en traditionell ”Diner”. Dessa dagar går jag in för att vara så mycket som möjligt för mig själv eftersom det inte kommer att bli mycket av det de kommande fyra veckorna. Jag kommer inte heller att ha möjlighet att skriva mycket så kanske detta är det sista blogginlägget under min tid i USA. Om jag hinner och orkar ska jag försöka lägga in ett till för att berätta om utbildningen. Jag gillar Blogger, som jag har min blogg på, men tycker att det är synd att bilderna inte blir större. Men nu har jag lagt upp ett fotoalbum på Facebook där bilderna blir mycket större. Ta dig gärna en titt om du har lust: http://www.facebook.com/album.php?aid=8780&id=652491484 – klicka på första bilden så blir den större, sen är det bara att klicka på ”next”.
Hoppas att allt är bra med er i Sverige. Skriv gärna en rad om du har lust. Jag kommer att kunna kolla e-post under utbildningen.
Fred, martin
Den 27 juni gick startskottet för USA:s första nationella Sociala Forum med inspiration från World Social Forum som började i Porto Alegre 2001. Fler än 10 000 amerikanska och några internationella aktivister samlades i Atlanta, Georgia för några (bokstavligt) heta dagar tillsammans. Man hade valt staden delvis på grund av dess historiska koppling till medborgarrättsrörelsen varande Martin Luther Kings födelsestad. Temat för forumet var ”En annan värld är möjlig. Ett annat USA är nödvändigt.” 800 olika workshops gavs på allt tänkbart och otänkbart med titlar som till exempel: Studenter och direkt aktion, Militarism och kriget mot droger, Att bygga en rörelse för global klimaträttvisa, Utbildning mot imperium, Ansikten av hemlösa, Bikupedesign, Hawaii: 114 års av motstånd mot USA:s ockupation, Jesus var en arbetare, Olika sätt att vara homosexuell på, Kvinnor stoppar kriget i Irak och förhindrar krig med Iran. Jag gick själv på en workshop om direkt aktion med The Ruckus Society, som helt och hållet finns för att ge workshops till organisationer som vill använda sig av direkt aktion. En sån organisation skulle jag vilja ha i Sverige! Jag kände igen de flesta övningarna från den typen av workshops vi själva gör i Fred i våra händer och Kristna Fredsrörelsen. Skillnaden på workshopen, i alla fall utifrån mitt eget perspektiv, var att de fokuserade väldigt mycket på att ickevåld bara är en metod och inget annat. Den andra workshopen jag var på var Forumspel (De förtrycktas teater) där de tog upp en konflikt om en hyresvärd som struntade i hennes hyresgästers problem med fallfärdiga lägenheter och där publiken fick hoppa in för att komma på olika sätt att pressa hyresvärden till att ta sitt rättmätiga ansvar.
Arrangörerna av det sociala forumet hade verkligen lyckas göra det till en färgglad tillställning; båda i fråga om hudfärg och variation på rörelser och frågor. Jag tyckte mest om att gå mellan de olika borden där de olika organisationer hade sina representanter och höra vad de gjorde och lära mig mer om deras olike strategier för ett nytt USA. Nästan mest roligt var det att hänga med Fellowship of Reconciliations (FOR, systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen) personal och få representera FOR och därmed ge den amerikanska rörelsen en internationell klick.
Inspiration för avrustning
Efter forumet blev jag välkomnad av Jonah House i Baltimore ännu en gång. Denna gång hade jag förmånen att spendera en knapp vecka i denna härliga kommunitet. Jag hjälpte till med de dagliga sysslorna; rensade ogräs, klippte gräsmattan, plockade persikor, aprikoser och äpplen i mängder. På eftermiddagarna och kvällarna försökte jag sammanfatta lite av upplevelserna under min resa i USA i skriftlig form och fick reda på mer om vad de gör och har gjort i kommuniteten. Vi såg tillsammans på filmen Conviction som handlar om en plogbillsaktion som Helig jord och rymd plogbillarna bestående av de tre dominikansystrarna Ardeth Platte, Carol Gilbert och Jackie Hudson gjorde 2002. Systrarna Ardeth och Carol satt bredvid mig och kommenterade dokumentärfilmen som gjordes om deras aktion.
En annan dag såg vi på filmen The Narrow Path – en ny film om Fader John Dear, en annan katolik som har fängslats för fredsaktioner. Båda dessa filmer och mötet med människorna på Jonah House har påverkat mig på djupet. Jag känner mig mer och mer kallad till att konkret verka för avrustning av våra svenska vapen. När jag nämner för amerikanarna att Sverige är en stor vapenproducent och att vi exporterar vapen till fattig som rik, demokrati som diktatur, inklusive till USA som använder svensktillverkade vapen i Irakkriget, då blir de utan undantag chockerade. De känner till Sverige som en fredsnation och tycker att det är en motsägelse att vi också producerar vapen – jag kan inte annat än att hålla med och känner mitt ansvar som svensk medborgare att verka för stopp av vår vapenexport. Så länge våra svenska vapen används i Irakkriget är varje svensk medskyldig till de dagliga offren i Irak.
Min längsta ickevåldsutbildning någonsin
Nu har jag anlänt till min slutdestination för denna resa Chicago; den blåsiga staden, hemstad för Jerry Springer, Oprah Winfrey och Al Capone. Jag upptäckte idag att denna stad delar många karakteristika med Malmö: tredje största stan i landet, traditionellt en arbetarstad men satsar nu mer på information och utbildning, ligger vid vattnet och har den högsta byggnaden i landet. Men det är inte på grund av hemlängtan som jag har styrt mina steg hit. Anledningen är att CPT (Christian Peacemaker Teams) har sin fyra veckors ickevåldsträning i denna stad där också deras huvudkontor ligger. På måndag sätter vi igång med en utbildning som verkar bli spännande och intensiv. Enligt programmet ska vi hålla på från 8-21.30 varje dag förutom tre lediga dagar. Två ickevåldsaktioner ingår i utbildningen. Den första kommer vi göra i slutet av nästa vecka och den är inom Ockupationsprojektet som är ickevåldskampanj startat av Röster för kreativt ickevåld som går ut på att ockupera politikers kontor för att pressa dem att rösta emot fortsatt finansiering av Irakkriget och på det viset sätta stopp för kriget. Jag fick ett smakprov på kampanjen genom att gå till ett möte för projektet som Erin Cox tog mig med på. Erin, som var på med CPT delegationen jag åkte på i början av min resa, har blivit arresterad när hon var med och ockuperade ett politikerkontor. Nu planerar hon att göra det igen. En av organisationens ledare, Kathy Kelly, kommer till Stockholm på MR-dagarna i november.
Kolla på större bilder
Nu gör jag mitt bästa för att ladda batterierna för utbildningen. Idag har jag varit inne i centrum, gått på bio (Live free and die hard – underhållande men som många andra filmer vräker den sig i vad Walter Wink kallar ”the myth of redemptive violence” – myten om att våld kan rädda oss från ondska), spatserat vid piren och ätit lunch på en traditionell ”Diner”. Dessa dagar går jag in för att vara så mycket som möjligt för mig själv eftersom det inte kommer att bli mycket av det de kommande fyra veckorna. Jag kommer inte heller att ha möjlighet att skriva mycket så kanske detta är det sista blogginlägget under min tid i USA. Om jag hinner och orkar ska jag försöka lägga in ett till för att berätta om utbildningen. Jag gillar Blogger, som jag har min blogg på, men tycker att det är synd att bilderna inte blir större. Men nu har jag lagt upp ett fotoalbum på Facebook där bilderna blir mycket större. Ta dig gärna en titt om du har lust: http://www.facebook.com/album.php?aid=8780&id=652491484 – klicka på första bilden så blir den större, sen är det bara att klicka på ”next”.
Hoppas att allt är bra med er i Sverige. Skriv gärna en rad om du har lust. Jag kommer att kunna kolla e-post under utbildningen.
Fred, martin
torsdag 28 juni 2007
Direkt från US Social Forum i Atlanta
Igår startade US Social Forum som är USA:s första nationella Sociala Forum. Om du vill följa vad som händer på detta Forum kan du gå in pa US FOR:s (Kristna Fredsrörelsens systerorganisation i USA) blogg från just detta Forumet. Du hittar den på http://forpeace.net. Forumets officiella hemsida är www.ussf2007.org.
fred,
martin
fred,
martin
tisdag 26 juni 2007
Den mest olydiga kommuniteten på jordklotet
En ängel på Lockheed Martin
Jag har aldrig haft upplevelsen av att Gud har ingripit i mitt liv på ett tydligt sätt. Det är inte heller så ofta som jag får höra berättelser om hur detta har hänt på ett högst påtagligt sätt. Men i förra veckan hade jag förmånen att ta del av två sådana berättelser. Båda dessa uppenbarelser ledde dem till det mest olydiga huset i världen – Jonah House i Baltimore, där jag bland andra träffade två fantastiska kvinnor som berättade för mig om hur Gud hade svept in i deras liv.
Den ena kvinnan var Susan Crane, en 63-årig lärare och mamma från Kalifornien. Hon jobbade i flera år i skolor med barn som hade kuggat i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte ”att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn”. Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning. Redan var hon en aktiv fredsvän och krigsskattevägrare (vägran att betala skatt för att man inte vill bidra till militären ekonomiskt. I USA går nästan 50 % av den federala budgeten till militären), men hon kände sig tvungen att göra mer. Hon beslutade sig för att göra en plogbillsaktion, en aktion där man förstör vapen konkret, öppet och med villighet att ta sitt straff. Tillsammans med den fransiskanska prästen, Steve Kelly, bildade hon Jubel-plogbillarna (kopplat till Jubel-året i Bibeln som är det året där skulder avskrivs, slavar släpps fria, med mera). De planerade under ett år. Det största hindret de såg var hur de skulle kunna komma in i själva byggnaden där kärnvapenmissilen D5, som de ville hamra på, förvarades. Susan oroade sig mycket för detta. Phil Berrigan, en av de som gjorde den första plogbillsaktionen i världen (1980), kom och hälsade på dem för att uppmuntra dem inför deras aktion. Susan berättade om hennes oro inför hur det skulle kunna komma in i byggnaden. Phil sa: ”Gör ert bästa och lämna resten till Gud.” Hon mindes att hon tänkte ”är det verkligen på det viset vi ska göra detta” tvivlande på hur det skulle gå att lämna en så viktig sak i någon annans händer. Den 7 augusti 1995 klättrade Susan och Fader Steve över stängslet på Lockheed Martin där de tillverkade kärnvapenmissilerna. När de gick närmare byggnaden som var deras mål såg de den enorma porten öppna sig framför dem. ”Det var som om en ängel öppnade porten för oss” berättade Susan. Inne i byggnaden var det en kille som jobbade på missilen de skulle hamra på. Susan gick upp till honom och frågade rakt på sak om detta var D5 kärnvapenmissilen. ”Jag ville ju inte börja hamra på fel sak”, förklarade hon. ”Ja”, sa killen och Susan och Fader Steve började hamra på missilen. När de hade hamrat klart knäböjde dom och bad. Susan fick 10 månaders fängelse för aktionen. Efter att ha kommit ut från fängelset fortsatte hon att undervisa men hon kände att hon ville fortsätta att jobba för fred genom radikalt ickevåldsmotstånd. Så hon valde att flytta till Jonah House eftersom denna kommunitet var en av de få som hade detta som uttalat mål.
Den heliga ande via Google
En väldigt annorlunda väg till samma hus hade, en 21-årig kvinna, uppvuxen på Long Island, New York. Hennes föräldrar är från Turkiet Eda Uca men själv föddes hon i USA. Hennes föräldrar är sekulära muslimer men med hennes mormor hade hon teologiska diskussioner från när hon var sex år gammal och så väcktes hennes intresse för religion. Under sin ungdom sökte hon i flera år efter en andlig väg som passade henne. Hon sökte i nästan alla religioner förutom i kristendomen, för hon kände att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera att hon blev kristen. Till slut var det ändå kristendomen som fångade henne, ”en oavsiktlig omvändelse” som hon kallar det. ”När jag blev kristen förändrades hela mitt liv” säger hon. ”Det är konstigt att någon tror på den kristna tron, för att det är en så otrolig berättelse. Men om man verkligen tror på den borde den förändra allt, verkligen allt. Inget kan vara sig likt igen. Så snart jag blev kristen ville jag ge hela mig för tron. Jag bad att Gud skulle sända mig var jag hörde hemma. Jag sökte säkert 50 jobb i New York och var antagligen överkvalificerad för många av dem”. Hon fick inget av dem. Jag frågar henne hur hon hittade Jonah House. ”Ungefär ett år sen satt jag framför min dator omgiven av fimpar och tomma Diet Coke burkar. Klockan var tre på natten. Jag var så frustrerad för att här hade jag haft den här stora omvändelse-upplevelsen och jag försökte viga mitt liv åt Gud men jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Det finns liksom ingen handbok i hur man är kristen. Jag tittade upp i taket och skrek ”Gud, jag kommer att göra vad du än vill men du måste visa vad du vill!” I mitt huvud kom orden ”medveten kristen pacifistisk kommunitet” och jag googlade detta och det första som kom upp på Google var ”Jonah House”. ”Det var den heliga ande genom Google” enligt Eda själv. Hon beslutade sig för att söka sig dit och redan efter två veckor skickade de ett svar att hon var välkommen att flytta in. Nu har hon varit där i nästan ett år.
En olydig kristen kommunitet
Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och kommunitet. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillarna. Han dog 2003 och är begraven vid Jonah House. Han var en katolsk präst. Han träffade Liz McAllister, en katolsk nunna och de började jobba nära tillsammans och under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade från deras kyrka (samma öde hände för övrigt Martin Luther). Jonah House har nu under många årtionden varit en kristen kommunitet där man har arbetat med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner med mera. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett fint och stort hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för 1 $ i utbyte mot att de kunde leasa huset för 1 $ om året i 99 år. Huset ligger precis bredvid en gammal irländsk katolsk kyrkogård. Kommuniteten har som jobb att ta hand om kyrkogården i utbyte mot en ekonomisk ersättning som hjälper dem att gå runt. Till sin hjälp i detta jobb med att hålla nere växtligheten och gräsmattan på kyrkogården har de inskaffat två får, två getter och två lamor. Kommuniteten består i nuläget av sex medlemmar som alla bor, arbetar, umgås och ber tillsammans. Alla består av äldre kvinnor förutom Eda och hennes fästman Mike som är de nyaste medlemmarna i kommuniteten. Just nu sitter ingen i fängelse vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Två av dem är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna deras stat (Maryland), vilket de ändå gör när de tycker att de har viktiga saker att göra i andra stater. Jonah House befinner sig i ett väldigt fattigt område i Baltimore och kommuniteten gör vad de kan genom att dela med sig av 100 matpåsar varje tisdag till de med behov, bland annat med mat från deras eget grönsaksland. När jag först tog kontakt med Jonah House uppfattade jag dem som jag pratade med som lite buttra, stressade och skeptiska till utomstående som besökare hos dem. Men ett helt annat intryck fick jag när jag spenderade några dagar tillsammans med dem. De är en samling rara gamla tanter och radikala som sjutton, i ord och handling. Det verkar som om de har lyckats väva ihop ickevåldsmotstånd, en positiv gemenskap och ett lokalt engagemang där de bor – inte helt lätt. Jag hoppas verkligen på att kunna komma tillbaks till denna kommunitet som kommer att leva med mig länge i tanken.
Fred,
martin
Jag har aldrig haft upplevelsen av att Gud har ingripit i mitt liv på ett tydligt sätt. Det är inte heller så ofta som jag får höra berättelser om hur detta har hänt på ett högst påtagligt sätt. Men i förra veckan hade jag förmånen att ta del av två sådana berättelser. Båda dessa uppenbarelser ledde dem till det mest olydiga huset i världen – Jonah House i Baltimore, där jag bland andra träffade två fantastiska kvinnor som berättade för mig om hur Gud hade svept in i deras liv.
Den ena kvinnan var Susan Crane, en 63-årig lärare och mamma från Kalifornien. Hon jobbade i flera år i skolor med barn som hade kuggat i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte ”att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn”. Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning. Redan var hon en aktiv fredsvän och krigsskattevägrare (vägran att betala skatt för att man inte vill bidra till militären ekonomiskt. I USA går nästan 50 % av den federala budgeten till militären), men hon kände sig tvungen att göra mer. Hon beslutade sig för att göra en plogbillsaktion, en aktion där man förstör vapen konkret, öppet och med villighet att ta sitt straff. Tillsammans med den fransiskanska prästen, Steve Kelly, bildade hon Jubel-plogbillarna (kopplat till Jubel-året i Bibeln som är det året där skulder avskrivs, slavar släpps fria, med mera). De planerade under ett år. Det största hindret de såg var hur de skulle kunna komma in i själva byggnaden där kärnvapenmissilen D5, som de ville hamra på, förvarades. Susan oroade sig mycket för detta. Phil Berrigan, en av de som gjorde den första plogbillsaktionen i världen (1980), kom och hälsade på dem för att uppmuntra dem inför deras aktion. Susan berättade om hennes oro inför hur det skulle kunna komma in i byggnaden. Phil sa: ”Gör ert bästa och lämna resten till Gud.” Hon mindes att hon tänkte ”är det verkligen på det viset vi ska göra detta” tvivlande på hur det skulle gå att lämna en så viktig sak i någon annans händer. Den 7 augusti 1995 klättrade Susan och Fader Steve över stängslet på Lockheed Martin där de tillverkade kärnvapenmissilerna. När de gick närmare byggnaden som var deras mål såg de den enorma porten öppna sig framför dem. ”Det var som om en ängel öppnade porten för oss” berättade Susan. Inne i byggnaden var det en kille som jobbade på missilen de skulle hamra på. Susan gick upp till honom och frågade rakt på sak om detta var D5 kärnvapenmissilen. ”Jag ville ju inte börja hamra på fel sak”, förklarade hon. ”Ja”, sa killen och Susan och Fader Steve började hamra på missilen. När de hade hamrat klart knäböjde dom och bad. Susan fick 10 månaders fängelse för aktionen. Efter att ha kommit ut från fängelset fortsatte hon att undervisa men hon kände att hon ville fortsätta att jobba för fred genom radikalt ickevåldsmotstånd. Så hon valde att flytta till Jonah House eftersom denna kommunitet var en av de få som hade detta som uttalat mål.
Den heliga ande via Google
En väldigt annorlunda väg till samma hus hade, en 21-årig kvinna, uppvuxen på Long Island, New York. Hennes föräldrar är från Turkiet Eda Uca men själv föddes hon i USA. Hennes föräldrar är sekulära muslimer men med hennes mormor hade hon teologiska diskussioner från när hon var sex år gammal och så väcktes hennes intresse för religion. Under sin ungdom sökte hon i flera år efter en andlig väg som passade henne. Hon sökte i nästan alla religioner förutom i kristendomen, för hon kände att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera att hon blev kristen. Till slut var det ändå kristendomen som fångade henne, ”en oavsiktlig omvändelse” som hon kallar det. ”När jag blev kristen förändrades hela mitt liv” säger hon. ”Det är konstigt att någon tror på den kristna tron, för att det är en så otrolig berättelse. Men om man verkligen tror på den borde den förändra allt, verkligen allt. Inget kan vara sig likt igen. Så snart jag blev kristen ville jag ge hela mig för tron. Jag bad att Gud skulle sända mig var jag hörde hemma. Jag sökte säkert 50 jobb i New York och var antagligen överkvalificerad för många av dem”. Hon fick inget av dem. Jag frågar henne hur hon hittade Jonah House. ”Ungefär ett år sen satt jag framför min dator omgiven av fimpar och tomma Diet Coke burkar. Klockan var tre på natten. Jag var så frustrerad för att här hade jag haft den här stora omvändelse-upplevelsen och jag försökte viga mitt liv åt Gud men jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Det finns liksom ingen handbok i hur man är kristen. Jag tittade upp i taket och skrek ”Gud, jag kommer att göra vad du än vill men du måste visa vad du vill!” I mitt huvud kom orden ”medveten kristen pacifistisk kommunitet” och jag googlade detta och det första som kom upp på Google var ”Jonah House”. ”Det var den heliga ande genom Google” enligt Eda själv. Hon beslutade sig för att söka sig dit och redan efter två veckor skickade de ett svar att hon var välkommen att flytta in. Nu har hon varit där i nästan ett år.
En olydig kristen kommunitet
Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och kommunitet. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillarna. Han dog 2003 och är begraven vid Jonah House. Han var en katolsk präst. Han träffade Liz McAllister, en katolsk nunna och de började jobba nära tillsammans och under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade från deras kyrka (samma öde hände för övrigt Martin Luther). Jonah House har nu under många årtionden varit en kristen kommunitet där man har arbetat med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner med mera. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett fint och stort hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för 1 $ i utbyte mot att de kunde leasa huset för 1 $ om året i 99 år. Huset ligger precis bredvid en gammal irländsk katolsk kyrkogård. Kommuniteten har som jobb att ta hand om kyrkogården i utbyte mot en ekonomisk ersättning som hjälper dem att gå runt. Till sin hjälp i detta jobb med att hålla nere växtligheten och gräsmattan på kyrkogården har de inskaffat två får, två getter och två lamor. Kommuniteten består i nuläget av sex medlemmar som alla bor, arbetar, umgås och ber tillsammans. Alla består av äldre kvinnor förutom Eda och hennes fästman Mike som är de nyaste medlemmarna i kommuniteten. Just nu sitter ingen i fängelse vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Två av dem är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna deras stat (Maryland), vilket de ändå gör när de tycker att de har viktiga saker att göra i andra stater. Jonah House befinner sig i ett väldigt fattigt område i Baltimore och kommuniteten gör vad de kan genom att dela med sig av 100 matpåsar varje tisdag till de med behov, bland annat med mat från deras eget grönsaksland. När jag först tog kontakt med Jonah House uppfattade jag dem som jag pratade med som lite buttra, stressade och skeptiska till utomstående som besökare hos dem. Men ett helt annat intryck fick jag när jag spenderade några dagar tillsammans med dem. De är en samling rara gamla tanter och radikala som sjutton, i ord och handling. Det verkar som om de har lyckats väva ihop ickevåldsmotstånd, en positiv gemenskap och ett lokalt engagemang där de bor – inte helt lätt. Jag hoppas verkligen på att kunna komma tillbaks till denna kommunitet som kommer att leva med mig länge i tanken.
Fred,
martin
söndag 24 juni 2007
Kristna i massarrest utanför Vita Huset
”Jag tror att det krävs tro för att avsluta detta krig. Det krävs bön för att avsluta det. Det krävs mobilisering av trossamfunden för att avsluta det – för att förändra det politiska klimatet, för att vända vinden. Det kommer att krävas en kärleksrevolution för att avsluta det, för att detta långa krig i Irak är baserat på rädsla och Jesus säger att bara total kärlek kan besegra rädslan./…/Ibland kan det verka som om fredsljuset nästan har släckts för Amerika, men ikväll tänder vi åter ljuset och tar fredsljuset till Vita Huset. Ikväll, genom tro, börjar vi att avsluta kriget i Irak.” Detta sades av Jim Wallis, chefredaktör på tidningen Sojourners, den 16 mars 2007 i den nationella katedralen i Washington D.C.
Gudstjänsten följdes av ett demonstrationståg där 3500 människor deltog. Det hade varit ännu fler om inte en kraftig storm och snöoväder hade ställt in flera flyg och bussar. Deltagarna kom från 39 olika kristna grupper och från 48 olika stater. Slutstation för marschen var Vita Huset där 222 personer arresterades för att olovligt ha bett under flera timmar utanför presidentens hus.
Inte som i Hollywood
Tyvärr missade jag denna mäktiga marsch som de kallade ”Christian Peace Witness” men jag hade förmånen att vara med på rättegången. Av de 222 som hade blivit arresterade var det 32 som hade vägrat att betala böterna och slutligen var det 14 av dessa som kallades till rättegång (resten hade uppenbarligen schabblats bort i pappersexercis…). I fredags, på midsommarafton, åkte jag på morgonen in till ”Courthouse of the District of Colombia”. Ett känt ansikte för mig fanns med bland de åtalade, Father Louis, en fransiskanmunk, som jag träffade på i Tuscon, Arizona på en fredsfestival inför ett annat åtal han hade dragit på sig. Då gällde åtalet att han hade gått in och bett på en militärbas i Arizona där de utbildar i tortyr. Jag var väldigt nyfiken på att se hur en rättegång går till i USA. Jag hade min bild av rättegångarna i USA enligt Hollywoods version där de slipade advokaterna håller sina briljanta och emotionella tal inför en jury bestående av vanliga amerikanska medborgare. Så var det i alla fall inte i denna rättegång. Till att börja med fanns ingen jury. Detta har de tydligen bara när det är mer allvarliga fall. Åklagaren var en ung kille vid namn Shapiro som knappt kunde hålla reda på vad de anklagade var anklagade för eller vilket datum demonstrationen hade ägt rum. Domaren hade inte mycket bättre koll. Det tog ett bra tag innan hon hade rett ut vem som skulle åtalas! Den kvinnliga domaren ”Judge King” (ingen relation till en viss Martin) erkände att hon var ovan vid denna typ av fall där man bröt mot lagen på grund av sin moraliska övertygelse.
Att återupprätta lagen
I det slutgiltiga försvarstalet sa Mary Pat Brennon, en av de åtalade: ”Vårt land kan och måste bete sig bättre. Brott begås av vår regering i vårt namn. Vi medborgare har en skyldighet att visa vårt motstånd mot kriget i Irak. Vi gick till Vita Huset inte för att bryta mot lagen men för att återupprätta lagen.” Domare King gick ganska hårt åt åklagaren flera gånger för att han inte kunde bevisa att de 14 verkligen hade brutit mot lagen men till slut efter åtta timmars rättegång förklarade hon ändå alla de åtalade skyldiga och straffet blev 100 $ i böter per person.
Fred, Martin
Gudstjänsten följdes av ett demonstrationståg där 3500 människor deltog. Det hade varit ännu fler om inte en kraftig storm och snöoväder hade ställt in flera flyg och bussar. Deltagarna kom från 39 olika kristna grupper och från 48 olika stater. Slutstation för marschen var Vita Huset där 222 personer arresterades för att olovligt ha bett under flera timmar utanför presidentens hus.
Inte som i Hollywood
Tyvärr missade jag denna mäktiga marsch som de kallade ”Christian Peace Witness” men jag hade förmånen att vara med på rättegången. Av de 222 som hade blivit arresterade var det 32 som hade vägrat att betala böterna och slutligen var det 14 av dessa som kallades till rättegång (resten hade uppenbarligen schabblats bort i pappersexercis…). I fredags, på midsommarafton, åkte jag på morgonen in till ”Courthouse of the District of Colombia”. Ett känt ansikte för mig fanns med bland de åtalade, Father Louis, en fransiskanmunk, som jag träffade på i Tuscon, Arizona på en fredsfestival inför ett annat åtal han hade dragit på sig. Då gällde åtalet att han hade gått in och bett på en militärbas i Arizona där de utbildar i tortyr. Jag var väldigt nyfiken på att se hur en rättegång går till i USA. Jag hade min bild av rättegångarna i USA enligt Hollywoods version där de slipade advokaterna håller sina briljanta och emotionella tal inför en jury bestående av vanliga amerikanska medborgare. Så var det i alla fall inte i denna rättegång. Till att börja med fanns ingen jury. Detta har de tydligen bara när det är mer allvarliga fall. Åklagaren var en ung kille vid namn Shapiro som knappt kunde hålla reda på vad de anklagade var anklagade för eller vilket datum demonstrationen hade ägt rum. Domaren hade inte mycket bättre koll. Det tog ett bra tag innan hon hade rett ut vem som skulle åtalas! Den kvinnliga domaren ”Judge King” (ingen relation till en viss Martin) erkände att hon var ovan vid denna typ av fall där man bröt mot lagen på grund av sin moraliska övertygelse.
Att återupprätta lagen
I det slutgiltiga försvarstalet sa Mary Pat Brennon, en av de åtalade: ”Vårt land kan och måste bete sig bättre. Brott begås av vår regering i vårt namn. Vi medborgare har en skyldighet att visa vårt motstånd mot kriget i Irak. Vi gick till Vita Huset inte för att bryta mot lagen men för att återupprätta lagen.” Domare King gick ganska hårt åt åklagaren flera gånger för att han inte kunde bevisa att de 14 verkligen hade brutit mot lagen men till slut efter åtta timmars rättegång förklarade hon ändå alla de åtalade skyldiga och straffet blev 100 $ i böter per person.
Fred, Martin
onsdag 20 juni 2007
I orkans öga
”Välkommen till centrum för världens mäktigaste imperium. Här finns mycket ondska.” säger Kathy Boylan, när hon svänger upp med sin vita minibuss för att plocka upp mig vid en tunnelbanestation i Washington DC. Jag anlände hit morgonen den 17 juni och blev körd av Kathy, en energisk kvinna i övre medelåldern, till Dorothy Day Catholic Worker, som är en kristen kommunitet där hon bor sedan mer än 20 år. Catholic Worker rörelsen startades 1933 av Dorothy Day och Peter Maurin som var trötta på att kyrkan inte gjorde mer i arbetet för ekonomisk rättvisa och fred. Så de bildade en kommunitet i New York City som tog in hemlösa och hungriga människor parallellt med att de försökte påverka politiskt genom olika kampanjer. Denna rörelse spred sig sedan med att fler och fler kommuniteter växte upp i samma anda, även utanför USA. Jag fick i några dagar en temporär reskompis med mig nämligen Lior, en israelisk fredsaktivist som liksom jag reser runt i USA denna sommar. Hon fick bo på övervåningen med kvinnorna.
Ihållig krigsprotest vid världens största kontorsbyggnad
Måndag morgon den 18 juni klockan 7.00. Washington DC:s arbetare är på väg till en ny dags arbete. Bilarna rör sig som lämlar på led. The Pentagon, högkvarteret för USA:s militär, är världens största kontorsbyggnad och säkerligen en av de allra största arbetsgivarna i stan. Här arbetar 26 000 människor. Denna måndag får de ett tillskott av ytterligare 10 personer som troligtvis inte är önskade här av ledningen. Senan 1987 har Catholic Worker kommunitetet i DC stått varje måndag klockan 7 till 8 utanför Pentagon i en stilla manifestation. Så även denna måndag. Kathy, Dave (en ung volontär i kommuniteten), Lior och jag är först på plats. Vi ställer oss på en strategisk plats precis där arbetarna i Pentagon kommer in. Snart ansluter fler människor. Vi tar upp våra plakat med budskap som ”Krig är inte svaret”, ”Allt liv är heligt” och ”Ta hem trupperna från Irak”. De flesta tittar på våra plakat och går obemärkt förbi, några muttrar några fula ord när de går förbi, mycket färre ger oss en uppmuntrande hälsning. En militärpastor kommer fram till oss och tackar oss för att vi står där. Han säger också att han tycker att det är viktigt att USA är i Irak för att hjälpa men att han också vill ha fred. Han ber varje dag i kapellet som byggdes där flygplanet slog ner i Pentagon den 9 september 2001. Kathy säger till honom att hon tycker att alla krig är fel.
Ännu mer ihållig krigsprotest vid världens mäktigaste hus
En fredsmanifestation som har hållit på ännu längre än den utanför Pentagon är den som är parkerad utanför Vita Huset. Concepcion Picciotto har protesterat mot kärnvapen och Vita husets politik i 26 år! I regn, snö och blåst har hon stått eller suttit med sina skyltar och sitt minimala tält. Hon tar bara pauser för toalettbesök, mat och duschar. Ibland blir hon avlöst av William Thomas som tog initiativ till protesten. När jag går fram och hälsar på Concepcion börjar hon direkt att förklara hur USA förstör världen genom sin krigshets. Hon berättade att hon blev bortkörd för ett par timmar sedan. Secret Service stängde av hela området framför Vita Huset för att Israels premiärminister Olmert kom på besök, enligt av hon hade hört.
Trädgårsarbete och mat till hungriga
I Catholic Worker konceptet ingår det att man hjälper till med det man kan så länge man stannar där, oftast behöver man inte betala något för mat och logi. I förrgår hjälpte Lior och jag till med trädgårdsarbete i några timmar. Idag åkte jag med på en runda där vi samlade upp mat från alla som ville skänka. Vi åkte till en grönsaksmarknad, en cateringfirma och ett storkök som gav oss generösa matdonationer. På vägen hem stannade vi till vid ett fredshus som bland annat servar Concepcion med mat, cirkeln slöts. När vi kom hem delade vi upp maten i påsar som tacksamt togs emot av människor som har svårt för att få det att gå ihop och som kommer till Catholic worker huset en gång i veckan för denna hjälp. Det som blev över sparas till oss som lever i kommuniteten.
Fred, Martin
Ihållig krigsprotest vid världens största kontorsbyggnad
Måndag morgon den 18 juni klockan 7.00. Washington DC:s arbetare är på väg till en ny dags arbete. Bilarna rör sig som lämlar på led. The Pentagon, högkvarteret för USA:s militär, är världens största kontorsbyggnad och säkerligen en av de allra största arbetsgivarna i stan. Här arbetar 26 000 människor. Denna måndag får de ett tillskott av ytterligare 10 personer som troligtvis inte är önskade här av ledningen. Senan 1987 har Catholic Worker kommunitetet i DC stått varje måndag klockan 7 till 8 utanför Pentagon i en stilla manifestation. Så även denna måndag. Kathy, Dave (en ung volontär i kommuniteten), Lior och jag är först på plats. Vi ställer oss på en strategisk plats precis där arbetarna i Pentagon kommer in. Snart ansluter fler människor. Vi tar upp våra plakat med budskap som ”Krig är inte svaret”, ”Allt liv är heligt” och ”Ta hem trupperna från Irak”. De flesta tittar på våra plakat och går obemärkt förbi, några muttrar några fula ord när de går förbi, mycket färre ger oss en uppmuntrande hälsning. En militärpastor kommer fram till oss och tackar oss för att vi står där. Han säger också att han tycker att det är viktigt att USA är i Irak för att hjälpa men att han också vill ha fred. Han ber varje dag i kapellet som byggdes där flygplanet slog ner i Pentagon den 9 september 2001. Kathy säger till honom att hon tycker att alla krig är fel.
Ännu mer ihållig krigsprotest vid världens mäktigaste hus
En fredsmanifestation som har hållit på ännu längre än den utanför Pentagon är den som är parkerad utanför Vita Huset. Concepcion Picciotto har protesterat mot kärnvapen och Vita husets politik i 26 år! I regn, snö och blåst har hon stått eller suttit med sina skyltar och sitt minimala tält. Hon tar bara pauser för toalettbesök, mat och duschar. Ibland blir hon avlöst av William Thomas som tog initiativ till protesten. När jag går fram och hälsar på Concepcion börjar hon direkt att förklara hur USA förstör världen genom sin krigshets. Hon berättade att hon blev bortkörd för ett par timmar sedan. Secret Service stängde av hela området framför Vita Huset för att Israels premiärminister Olmert kom på besök, enligt av hon hade hört.
Trädgårsarbete och mat till hungriga
I Catholic Worker konceptet ingår det att man hjälper till med det man kan så länge man stannar där, oftast behöver man inte betala något för mat och logi. I förrgår hjälpte Lior och jag till med trädgårdsarbete i några timmar. Idag åkte jag med på en runda där vi samlade upp mat från alla som ville skänka. Vi åkte till en grönsaksmarknad, en cateringfirma och ett storkök som gav oss generösa matdonationer. På vägen hem stannade vi till vid ett fredshus som bland annat servar Concepcion med mat, cirkeln slöts. När vi kom hem delade vi upp maten i påsar som tacksamt togs emot av människor som har svårt för att få det att gå ihop och som kommer till Catholic worker huset en gång i veckan för denna hjälp. Det som blev över sparas till oss som lever i kommuniteten.
Fred, Martin
måndag 18 juni 2007
Martin Luther King - en "trouble maker"
Den 12 juni anlände jag till New Orleans. Här hade jag inte hittat några kontakter eller speciella platser som rörde ickevåld, men det var ändå dags för ett andhål och bara få vara turist i denna stad med djupa rötter i Afrika, Frankrike och England. Jag njöt av kaffe och franska munkar på det klassiska caféet Cafe du Monde. Nästa dag träffade jag James, en ung svart man på vandrarhemmet där jag bodde. Eftersom han kom från Atlanta kände jag mig tvungen att fråga honom om hans syn på Martin Luther King, som var född i Atlanta. Han kände till King som en medborgarrättskämpe och uppskattade hans insatser för de svarta. Men han berättade att hans pappa som var i armén tyckte att King var en ”trouble maker”. James kände inte till att King även kämpade för ekonomisk rättvisa för både vita och svarta och han trodde inte att King var emot Vietnamkriget (vilket han var, naturligtvis). Jag har förstått att detta är den vanliga förståelsen av King i dagens USA.
”Jesus grät”
Den 14 juni på kvällen körde mitt Amtrak-tåg in i Atlanta. Dagen därpå fick jag chansen att se hur King porträtterades i de museer och King-centret som har satts upp till hans ära och som kunskapskälla om denna ickevåldsikon. Där kunde jag förstå att man har missat dessa sista år av Kings liv där han satsade nästan allt på kampen mot fattigdom och mot krig. Det fanns dock lite, men ytterst lite, om denna del av Kings liv. Under den guidade turen i Kings födelsehus på 450 Auburn Avenue, där King levde från hans födelse till 12 års ålder, lärde jag mig lite roliga King-trivia. Martin Luther King Jr. föddes efter endast sex månaders graviditet. Han var så liten efter födelsen att han lätt fick plats i en liten byrålåda där han sov under sina första veckor i livet. Även när han växte upp var han kort för sin ålder vilket han tydligen hade komplex för. För att kompensera för detta valde han ofta den hårdaste sysslan i huset, nämligen att skyffla in kol i värmepannan. När det gällde andliga övningar var han däremot latare. Pappa King, som liksom hans son Martin var pastor, ville att barnen till varje måltid skulle välja ut en bibelvers som de skulle läsa upp. Martin valde oftast den kortaste versen i hela Bibeln; nämligen ”Jesus grät”. Pappan lät också barnen välja ut en dagstidningsartikel varje dag som skulle diskuteras vid middagen. Pappa slipade och utmanade barnens argument medan Mamma King rättade till deras grammatik. När jag var i USA 1994-95 besökte jag dessa King-sevärdheter så jag kände igen mycket men besöket betydde så mycket mer för mig denna gång eftersom jag sedan dess har fördjupat mig så mycket mer i denna mans liv och medborgarrättsrörelsen. En förändring som skett sen jag var där förra gången var att Kings fru Coretta Scott King hade förenats med sin man i graven bredvid hans. Hon dog förra året.
US Social Forum samlar tusentals aktivister
Den 27 juni börjar US Social Forum i Atlanta. Jag fick en inblick i förberedelserna genom att jag bodde hos Christina Repoley som jobbar för American Friends Service Committee (Kväkar-organisation som jobbar för politisk förändring) med koordinering av deltagare och aktiviteter inför detta möte där 5-10 000 aktivister förväntas komma, en inte helt avundsvärd uppgift när jag förstod hur mycket som ska till för att ska klaffa! Jag kommer att rapportera mera från detta möte när jag senare återvänder till Atlanta för att vara med på Forumet. Denna morgon åkte mitt tåg in till landets huvudstad, Washington DC. Jag har flyttat in i Dorothy Day Catholic Worker, ett fint hus med flera familjer från olika delar av världen och några volontärer. Här har de välkomnat mig med öppna armar. Jag sover på några kuddar i kapellet i källaren, svalare än där uppe och lugnt och skönt.
Fred, Martin
”Jesus grät”
Den 14 juni på kvällen körde mitt Amtrak-tåg in i Atlanta. Dagen därpå fick jag chansen att se hur King porträtterades i de museer och King-centret som har satts upp till hans ära och som kunskapskälla om denna ickevåldsikon. Där kunde jag förstå att man har missat dessa sista år av Kings liv där han satsade nästan allt på kampen mot fattigdom och mot krig. Det fanns dock lite, men ytterst lite, om denna del av Kings liv. Under den guidade turen i Kings födelsehus på 450 Auburn Avenue, där King levde från hans födelse till 12 års ålder, lärde jag mig lite roliga King-trivia. Martin Luther King Jr. föddes efter endast sex månaders graviditet. Han var så liten efter födelsen att han lätt fick plats i en liten byrålåda där han sov under sina första veckor i livet. Även när han växte upp var han kort för sin ålder vilket han tydligen hade komplex för. För att kompensera för detta valde han ofta den hårdaste sysslan i huset, nämligen att skyffla in kol i värmepannan. När det gällde andliga övningar var han däremot latare. Pappa King, som liksom hans son Martin var pastor, ville att barnen till varje måltid skulle välja ut en bibelvers som de skulle läsa upp. Martin valde oftast den kortaste versen i hela Bibeln; nämligen ”Jesus grät”. Pappan lät också barnen välja ut en dagstidningsartikel varje dag som skulle diskuteras vid middagen. Pappa slipade och utmanade barnens argument medan Mamma King rättade till deras grammatik. När jag var i USA 1994-95 besökte jag dessa King-sevärdheter så jag kände igen mycket men besöket betydde så mycket mer för mig denna gång eftersom jag sedan dess har fördjupat mig så mycket mer i denna mans liv och medborgarrättsrörelsen. En förändring som skett sen jag var där förra gången var att Kings fru Coretta Scott King hade förenats med sin man i graven bredvid hans. Hon dog förra året.
US Social Forum samlar tusentals aktivister
Den 27 juni börjar US Social Forum i Atlanta. Jag fick en inblick i förberedelserna genom att jag bodde hos Christina Repoley som jobbar för American Friends Service Committee (Kväkar-organisation som jobbar för politisk förändring) med koordinering av deltagare och aktiviteter inför detta möte där 5-10 000 aktivister förväntas komma, en inte helt avundsvärd uppgift när jag förstod hur mycket som ska till för att ska klaffa! Jag kommer att rapportera mera från detta möte när jag senare återvänder till Atlanta för att vara med på Forumet. Denna morgon åkte mitt tåg in till landets huvudstad, Washington DC. Jag har flyttat in i Dorothy Day Catholic Worker, ett fint hus med flera familjer från olika delar av världen och några volontärer. Här har de välkomnat mig med öppna armar. Jag sover på några kuddar i kapellet i källaren, svalare än där uppe och lugnt och skönt.
Fred, Martin
söndag 10 juni 2007
Ett barn försvunnet och rättfärdigt kaffe funnet
Jag såg henne när hon stod och ringde ett samtal i en telefonkiosk nära tältet där jag stod. Hon hade tre barn med sig, alla under fem års ålder, som klängde sig fast vid hennes ben. Hon pratade i telefonen med desperation i rösten och tårar rinnande ner för kinderna. Det var den 31 juni vid Migranthjälpcentret i Nogales, Mexiko, precis vid den amerikansk-mexikanska gränsen. CPT (Christian Peacemaker Teams)-delegationen som jag åkte med hade kommit till hjälpcentret för flyktingar för att vara volontärer där en halvdag. Några av oss gick fram till den unga kvinnan för att höra om vi kunde hjälpa henne. Efter att ha druckit ett glas vatten började hon berätta sin historia. Hennes namn var Erika och hon kom från Mexiko. Hon hade försökt att korsa gränsen in till USA på jakt efter jobb och ett bättre liv för hennes barn. Hon och hennes barn hade gått i öknen tillsammans med hennes svåger och svärmor. När den amerikanska gränspolisen hade närmat sig dem hade de spritt ut sig i rädsla för att bli tagna. Erika och tre av hennes barn hade blivit gripna av gränspolisen. Hon hade ingen aning om vad som hade hänt med hennes svåger, svärmor och viktigast av allt, hennes fjärde barn, Erik, åtta år gammal. Vår delegationsledare, Rick, ringde några samtal för att se om gränspolisen eller det mexikanska konsulatet hade någon information till dem medan Rae, i vår delegation, lekte med två av Erikas underbara barn (se bild). Ingen hade hört något om Erikas son eller andra släktingar. Vi fruktade att det värsta hade hänt, att Erik hade kommit vilse och nu vandrade ensam i öknen. En åttaåring överlever inte många timmar i öknen utan vatten och mat. Nästa dag fick vi samtalet med de goda nyheterna vi alla hade väntat på. Erikas son och hennes svåger och svärmor hade hittats, alla välmående. Vi pustade ut och gladdes alla med henne.
Fyra timmars arbete för lite kaffe
Tyvärr är detta inte en unik historia. Bara från de få dagarna vi var i Mexiko kan jag berätta ett antal förfärliga historier. Om kvinnor som måste sälja sina kroppar, om och om igen, för att kunna fortsätta sin resa mot gränsen. Om män som hoppar på tåg mitt i natten för att sitta på sidan av tågvagnarna och som dör om de skulle somna och tappa greppet. Om män och kvinnor som om och om igen vandrar genom öknen med livet som insats för att finna ett nytt liv i USA, men som allt som oftast kastas tillbaks till Mexiko av gränspolisen. Många kommer varken över gränsen eller kastas tillbaka. 5000 personer har dött i gränslandet mellan USA och Mexiko under de senaste tio åren. Så varför tar dessa personer denna oerhörda risk? Det verkar ju helt galet. Vilken mamma skulle riskera livet på hennes små barn i öknen? Jag frågade mig själv dessa frågor när jag fick höra dessa historier.
Några svar fick vi när vi var inbjudna på middag till Polas, Elisas och Carolinas hus i Aqua Prieta, Mexiko. De arbetade allihop i fabriker på gränsen till USA. De tjänar cirka 400 kr inklusive full bonus för en arbetsvecka på 48 timmar. Det är mer än de flesta fabriksarbetare i Mexiko tjänar. Den genomsnittliga timlönen för en fabriksarbetare ligger på 7 kr/timme. Bönder i södra Mexiko tjänar ännu mindre. Men det måste ju vara mycket billigare att leva i Mexiko, tänkte jag. För att kolla in priserna gick vi till en vanlig livsmedelsaffär i Santa Ana, Mexiko. Priserna var faktiskt nästan identiska till svenska, kanske något billigare. En brödlimpa för 15 kr, ett paket kaffe för 30 kr. För att vi undersöka hur svårt det var att överleva på en mexikansk lön gjorde vi en liten matematisk övning. Vi räknade ut att en fabriksarbetare skulle behöva arbeta två timmar för att kunna köpa en limpa bröd och nästan fyra timmar för att kunna köpa ett litet paket kaffe. Jag skulle behöva jobba 20 minuter på mitt jobb på Kristna Fredsrörelsen för att kunna köpa samma paket kaffe. När jag frågade om fackens roll på fabrikerna skrattade de bara och sa att om du som arbetare är ”besvärlig” finns det tusentals arbetare som är villiga att ta ditt jobb. De gjorde det klart för oss att mexikaner och människor från Centralamerika mycket hellre skulle vilja stanna i sina hemländer, men att de flyr i desperation för att kunna försörja sina familjer. NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko har fått ekonomin i södra Mexiko att kollapsa. Till exempel så har priset en kaffeodlare i Chiapas i södra Mexiko kan få för en säck kaffe har minskat dramatiskt sedan 1970-talet.
Alternativet till NAFTA
Det måste inte vara på detta vis. Detta såg vi ett exempel på när vi besökte ”Just coffee” (rättfärdigt kaffe) i Aqua Prieta, nära gränsen i norra Mexiko. Det startade för fem år sedan när kaffeodlare i Chiapas gick tillsammans och bildade ett kooperativ. De hade insett att de var tvungna att sälja sitt kaffe för lägre och lägre pris medan rosterierna, exportörerna och mellanhänder håvade in enorma vinster. Så varför kan vi själv inte rosta och exportera vårt kaffe utan mellanhänder, tänkte dem. Det är detta som de nu gör med Just Coffee (www.justcoffee.org – du kan beställa direkt från deras hemsida), där de producerar rättvist och ekologiskt kaffe. De kallar det Rättvis handel plus eftersom alla vinster i hela kaffeprocessen går tillbaks till kooperativet vilket gör att de kan skapa sig en schysst tillvaro i sitt eget land.
Låt någon annan sköta skitjobbet
Med Erika, hennes fyra barn och oräkneliga andra som lider vid gränsen varje år i åtanke ville vår delegation visa vår solidaritet och vårt motstånd mot det grymma och dödliga system som USA:s myndigheter har skapat. En speciellt obehaglig del av systemet är att transporten av migranter har sålts ut till ett privat bolag vid namn Wackenhut, ett av världens största säkerhetsföretag. Detta betyder mindre insyn på vad som händer med migranterna och mindre möjlighet att utkräva ansvar för hur dem blir behandlade. I slutet av vår delegation åkte vi därför ut på jakt efter en Wackenhut buss. Det tog inte lång tid innan vi hittade en. Vi lyfte upp våra plakat med budskap på engelska och spanska: ”Ingen människa är illegal”, ”Kärlek behöver inga pass” och ”USA…byggt av immigranter”. Som respons fick vi leende och ivriga vinkningar av migranter på bussen. Vi gick över och pratade med gränspolisen och chauffören av Wackhenhutbussen och frågade om vi kunde ge vatten och mat till passagerna på bussen. De sa att de redan hade tagit hand om detta (Wackhenhut har ett rykte om sig att inte behandla sina passagerare väl). Vi stod med våra plakat i tre timmar tills bussen körde iväg. Vi körde iväg en bit med vår minibuss och planterade tre vita kors vid vägkanten till minne av alla de som har dött när de har försökt korsa gränsen.
Ickevåldsresan fortsätter österut
Delegationen är över och inatt lämnar jag Tucson, Arizona. Efter 36 timmar på tåg anländer jag till New Orleans. För en uppdaterad resplan, se längst ned på sidan. En av höjdpunkterna tror jag blir en resa till US Social Forum i Atlanta, det första nationella Sociala Forum i USA:s historia som kommer att samla tusentals aktivister för samtal och workshops kring hur vi kan skapa en bättre värld. Jag kommer att resa från New York till Atlanta (mitt andra besök här under min resa) med amerikanska FOR (www.forusa.org) som är en systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen. Ser fram emot att höra av er under resans gång och vad som händer i era liv.
Fred, Martin
Fyra timmars arbete för lite kaffe
Tyvärr är detta inte en unik historia. Bara från de få dagarna vi var i Mexiko kan jag berätta ett antal förfärliga historier. Om kvinnor som måste sälja sina kroppar, om och om igen, för att kunna fortsätta sin resa mot gränsen. Om män som hoppar på tåg mitt i natten för att sitta på sidan av tågvagnarna och som dör om de skulle somna och tappa greppet. Om män och kvinnor som om och om igen vandrar genom öknen med livet som insats för att finna ett nytt liv i USA, men som allt som oftast kastas tillbaks till Mexiko av gränspolisen. Många kommer varken över gränsen eller kastas tillbaka. 5000 personer har dött i gränslandet mellan USA och Mexiko under de senaste tio åren. Så varför tar dessa personer denna oerhörda risk? Det verkar ju helt galet. Vilken mamma skulle riskera livet på hennes små barn i öknen? Jag frågade mig själv dessa frågor när jag fick höra dessa historier.
Några svar fick vi när vi var inbjudna på middag till Polas, Elisas och Carolinas hus i Aqua Prieta, Mexiko. De arbetade allihop i fabriker på gränsen till USA. De tjänar cirka 400 kr inklusive full bonus för en arbetsvecka på 48 timmar. Det är mer än de flesta fabriksarbetare i Mexiko tjänar. Den genomsnittliga timlönen för en fabriksarbetare ligger på 7 kr/timme. Bönder i södra Mexiko tjänar ännu mindre. Men det måste ju vara mycket billigare att leva i Mexiko, tänkte jag. För att kolla in priserna gick vi till en vanlig livsmedelsaffär i Santa Ana, Mexiko. Priserna var faktiskt nästan identiska till svenska, kanske något billigare. En brödlimpa för 15 kr, ett paket kaffe för 30 kr. För att vi undersöka hur svårt det var att överleva på en mexikansk lön gjorde vi en liten matematisk övning. Vi räknade ut att en fabriksarbetare skulle behöva arbeta två timmar för att kunna köpa en limpa bröd och nästan fyra timmar för att kunna köpa ett litet paket kaffe. Jag skulle behöva jobba 20 minuter på mitt jobb på Kristna Fredsrörelsen för att kunna köpa samma paket kaffe. När jag frågade om fackens roll på fabrikerna skrattade de bara och sa att om du som arbetare är ”besvärlig” finns det tusentals arbetare som är villiga att ta ditt jobb. De gjorde det klart för oss att mexikaner och människor från Centralamerika mycket hellre skulle vilja stanna i sina hemländer, men att de flyr i desperation för att kunna försörja sina familjer. NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko har fått ekonomin i södra Mexiko att kollapsa. Till exempel så har priset en kaffeodlare i Chiapas i södra Mexiko kan få för en säck kaffe har minskat dramatiskt sedan 1970-talet.
Alternativet till NAFTA
Det måste inte vara på detta vis. Detta såg vi ett exempel på när vi besökte ”Just coffee” (rättfärdigt kaffe) i Aqua Prieta, nära gränsen i norra Mexiko. Det startade för fem år sedan när kaffeodlare i Chiapas gick tillsammans och bildade ett kooperativ. De hade insett att de var tvungna att sälja sitt kaffe för lägre och lägre pris medan rosterierna, exportörerna och mellanhänder håvade in enorma vinster. Så varför kan vi själv inte rosta och exportera vårt kaffe utan mellanhänder, tänkte dem. Det är detta som de nu gör med Just Coffee (www.justcoffee.org – du kan beställa direkt från deras hemsida), där de producerar rättvist och ekologiskt kaffe. De kallar det Rättvis handel plus eftersom alla vinster i hela kaffeprocessen går tillbaks till kooperativet vilket gör att de kan skapa sig en schysst tillvaro i sitt eget land.
Låt någon annan sköta skitjobbet
Med Erika, hennes fyra barn och oräkneliga andra som lider vid gränsen varje år i åtanke ville vår delegation visa vår solidaritet och vårt motstånd mot det grymma och dödliga system som USA:s myndigheter har skapat. En speciellt obehaglig del av systemet är att transporten av migranter har sålts ut till ett privat bolag vid namn Wackenhut, ett av världens största säkerhetsföretag. Detta betyder mindre insyn på vad som händer med migranterna och mindre möjlighet att utkräva ansvar för hur dem blir behandlade. I slutet av vår delegation åkte vi därför ut på jakt efter en Wackenhut buss. Det tog inte lång tid innan vi hittade en. Vi lyfte upp våra plakat med budskap på engelska och spanska: ”Ingen människa är illegal”, ”Kärlek behöver inga pass” och ”USA…byggt av immigranter”. Som respons fick vi leende och ivriga vinkningar av migranter på bussen. Vi gick över och pratade med gränspolisen och chauffören av Wackhenhutbussen och frågade om vi kunde ge vatten och mat till passagerna på bussen. De sa att de redan hade tagit hand om detta (Wackhenhut har ett rykte om sig att inte behandla sina passagerare väl). Vi stod med våra plakat i tre timmar tills bussen körde iväg. Vi körde iväg en bit med vår minibuss och planterade tre vita kors vid vägkanten till minne av alla de som har dött när de har försökt korsa gränsen.
Ickevåldsresan fortsätter österut
Delegationen är över och inatt lämnar jag Tucson, Arizona. Efter 36 timmar på tåg anländer jag till New Orleans. För en uppdaterad resplan, se längst ned på sidan. En av höjdpunkterna tror jag blir en resa till US Social Forum i Atlanta, det första nationella Sociala Forum i USA:s historia som kommer att samla tusentals aktivister för samtal och workshops kring hur vi kan skapa en bättre värld. Jag kommer att resa från New York till Atlanta (mitt andra besök här under min resa) med amerikanska FOR (www.forusa.org) som är en systerorganisation till Kristna Fredsrörelsen. Ser fram emot att höra av er under resans gång och vad som händer i era liv.
Fred, Martin
söndag 27 maj 2007
Gassande sol och ful mur
Hetta, huvudvärk, sorg och en väldigt ful mur är mina starkaste intryck från igår. I förrgår åkte jag iväg på en delegation arrangerad av CPT (Christian Peacemaker Teams). Vi befinner oss just nu i Douglas, Arizona precis vid gränsen till Mexiko. I torsdags träffades gruppen, som består av 13 amerikaner och mig själv, i Tucson, Arizona. Rick Ufford-Chase som är vår delegationsledare berättade om områdets historia. Sen flera hundra år tillbaka har dagens södra USA och norra Mexiko varit ett nomadområde där Amerikas ursprungsbefolkning har rört sig upp och ner kontinuerligt. Efter Europas kolonisering av Nord- och Sydamerika tog Mexiko områden (eller delar av områden) som idag heter Arizona, New Mexiko, Kalifornien, Nevada, Colorado och Texas. USA lyckades att ta dessa områden under det Amerikansk-Mexikanska kriget 1848. Igår insåg jag att kriget fortfarande idag kräver offer. Många mexikaner dör varje år i försök att komma till sitt gamla hemland.
Tillsammans med lokalinvånare åkte vi igår ner till muren som skiljer USA från Mexiko. Den cirka 2,5 meter höga muren är en gräslig sak tillverkad i stål. Stående i en cirkel lästes över 200 namn på flyktingar som har flytt från sitt hemland med målet att ta sig till USA till ett liv där de kan försörja sin familj, men som hann dö innan de nådde sitt mål. Efter varje namn lästs upp slogs en hammare i muren. Vi målade även åtta vita kors på muren i åminnelse av dem som har dött i öknen sedan oktober förra året. Medan jag stod i den stekande solen, törstig och yr, fick jag en liten, liten insikt om hur det skulle kunna kännas att vara ute i gassande sol i flera dagar. Vattenbrist är den främsta dödsorsaken för flyktingar som försöker ta sig in i USA. När jag stod och tänkte på dessa latinos som dött på grund av en omänsklig immigrationspolicy kunde jag inte undgå att tänka på våra svenska och europeiska asyllagar. Vi har inga öknar där folk dör av vattenbrist, men dör gör de. På en båt från Nordafrika, kvävda i en container på en väg i Europa eller ibland genom självmord på en svensk flyktingförläggning av desperation kommit genom flera års av fruktlös väntan på uppehållstillstånd.
Efter lunch igår åkte vi över gränsen igen till Mexiko för att besöka ett flyktingcenter, precis vid gränsen, där de hjälper de latinos som har blivit tillbakaskickade av den amerikanska gränspolisen. Under de två kommande dagarna kommer vi i vår delegationsgrupp att turas som frivilliga på detta center. Jag kom inte igen gränskontrollen lika snabbt som mina amerikanska vänner, men efter att de hade gjort en koll på mitt pass under fem minuter släppte de som tur var in mig i USA igen.
Min första vecka i USA har varit mycket rikare än jag kunnat föreställa mig. Det bådar gott inför resten av min resa. Gruppen som jag åker med under denna delegation är fantastisk. En av deltagarna brast ut i gråt på vår morgonreflektion. ”Jag kan inte stå ut med att jag och alla andra amerikaner har låtit detta hända” syftandes på muren mot Mexiko och krigen som USA bedriver i världen. ”Jag önskar att tusentals amerikaner kunde stå och slå på muren tillsammans” avslutande hon sin reflektion denna morgon.
Tack till alla er som hitintills har skickat mig uppmuntrande ord på min väg! Det betyder mycket för mig.
Fred, Martin
Tillsammans med lokalinvånare åkte vi igår ner till muren som skiljer USA från Mexiko. Den cirka 2,5 meter höga muren är en gräslig sak tillverkad i stål. Stående i en cirkel lästes över 200 namn på flyktingar som har flytt från sitt hemland med målet att ta sig till USA till ett liv där de kan försörja sin familj, men som hann dö innan de nådde sitt mål. Efter varje namn lästs upp slogs en hammare i muren. Vi målade även åtta vita kors på muren i åminnelse av dem som har dött i öknen sedan oktober förra året. Medan jag stod i den stekande solen, törstig och yr, fick jag en liten, liten insikt om hur det skulle kunna kännas att vara ute i gassande sol i flera dagar. Vattenbrist är den främsta dödsorsaken för flyktingar som försöker ta sig in i USA. När jag stod och tänkte på dessa latinos som dött på grund av en omänsklig immigrationspolicy kunde jag inte undgå att tänka på våra svenska och europeiska asyllagar. Vi har inga öknar där folk dör av vattenbrist, men dör gör de. På en båt från Nordafrika, kvävda i en container på en väg i Europa eller ibland genom självmord på en svensk flyktingförläggning av desperation kommit genom flera års av fruktlös väntan på uppehållstillstånd.
Efter lunch igår åkte vi över gränsen igen till Mexiko för att besöka ett flyktingcenter, precis vid gränsen, där de hjälper de latinos som har blivit tillbakaskickade av den amerikanska gränspolisen. Under de två kommande dagarna kommer vi i vår delegationsgrupp att turas som frivilliga på detta center. Jag kom inte igen gränskontrollen lika snabbt som mina amerikanska vänner, men efter att de hade gjort en koll på mitt pass under fem minuter släppte de som tur var in mig i USA igen.
Min första vecka i USA har varit mycket rikare än jag kunnat föreställa mig. Det bådar gott inför resten av min resa. Gruppen som jag åker med under denna delegation är fantastisk. En av deltagarna brast ut i gråt på vår morgonreflektion. ”Jag kan inte stå ut med att jag och alla andra amerikaner har låtit detta hända” syftandes på muren mot Mexiko och krigen som USA bedriver i världen. ”Jag önskar att tusentals amerikaner kunde stå och slå på muren tillsammans” avslutande hon sin reflektion denna morgon.
Tack till alla er som hitintills har skickat mig uppmuntrande ord på min väg! Det betyder mycket för mig.
Fred, Martin
onsdag 23 maj 2007
Våld och ickevåld i USA:s öken
På kvällen den 20 maj landade jag i Tucson, Arizona, nästan så långt söderut man kan komma och grannstat till Kalifornien. Jag hade väntat mig en sömnig konservativ småstad i öknen. Jag hade tänkt att jag skulle ta det lugnt här tills jag skulle starta CPT-delegationen som startar den 24 maj. Jag hade både rätt och fel i mina antagande. Tucson är som en stad som har slängts ner med platt fall rätt i öknen. Visserligen med mycket växtlighet i form av kaktusar och träd. Stan har småstadskänsla men det är ändå Arizonas näst största stad. Jag hade helt fel om sömnigheten för trots hettan är detta en stad som sjuder av politisk aktivitet. Kontinuerligt arrangeras politiska manifestationer tre gånger i veckan. Varje onsdag protesteras det utanför det lokala rekryteringscentret för USA:s militär. Varje torsdag, i åtminstone 25 år, har det arrangerats manifestationer utanför Tucsons stadshus, oftast mot krig. Om man inte nöjer sig med att protestera två dagar i veckan kan man också gå på Kvinnor i Svarts demo varje fredag som började som en protest mot ockupationen i Palestina men som några år tillbaka är emot all ockupation.
Tack vare mina gästvänliga och ytterst politiskt aktiva husvärdar Cathy (dotter) och Ann (mamma) Nichols kastades jag rakt in i Tucsons vänsterkretsar (eller ”liberal” som de kallas i detta land). Redan dagen efter jag landat i detta land deltog jag i en ”vigil” (stilla manifestation, ofta med något protestbudskap) i Tucson mot dödstraffet. Dagen efter (den 22 maj) fick jag åka med Andy Silverman, juridikprofessor och antidödsstraff-aktivist, till Florence som ligger cirka en timmes bilfärd norr om Tucson. Vi stod med våra protestskyltar utanför fängelset där avrättningen av Robert Comer skulle vara. Det var sju år sen det hade varit en avrättning i Arizona så båda TV och tidningar var där för att dokumentera. En polis bråkade med oss och sa att vi stod ivägen för dem som ville gå på trottoaren. Han hade inte rätt att köra bort oss men gav istället en i gruppen böter för ”jaywalking” (fotgängare som bryter mot någon trafikregel). Robert Comer förklarades död genom injektion 10.08 på tisdagen. Vi som stod utanför fängelsemurarna samlades precis efteråt i en cirkel i tystnad i sorg och protest för att staten hade tagit ett liv.
Se mer på: http://www.kpho.com/news/13354462/detail.html(jag kom inte med på bild i TV-nyheterna) och på CAADP:s hemsida (se i vänstra fältet).
Senare på dagen hade jag nöjet att träffa Dwight Metzger som jobbar som tryckare på Peace Supplies. Han ägnar dagarna åt att trycka progressiva budskap på snygga klistermärken, knappar, tröjor med mera. Beställ gärna av honom genom hans hemsida. Han berättade för mig om sitt stora miljöengagemang i den radikala direkt aktions miljögruppen Earth First! Han har deltagit i flera civil olydnads aktioner mot militära och miljöförstörande projekt. Det var många år sen han betalade skatt. Hans stora skägg och varma leende gjorde det svårt att inte gilla denna anarkist som inspirerade mig med sitt radikala leverne och ickevåldsliga inställning till livet.
Till min stora lycka är Tucson smockfullt med inspirerande aktivister. Idag har jag varit och träffat Jack och Felice Cohen-Joppa, ett medelålders gift par med två tonårsbarn. I 27 år har de gett ut nyhetsbrevet/tidningen The Nuclear Resister (Kärnmotståndaren) som har som mål att dokumentera motstånd mot kärnvapen/kärnkraft men även annat fredsarbete. Särskilt ägnas tidningen åt stöd åt dem som har fängslats för sina ickevåldsliga fredshandlingar. De bara dokumenterar inte dessa händelser utan är själva ofta med i protester. Felice har blivit dömd ett antal gånger, t.ex. för en vapeninspektion på 1990-talet. Om du har Acrobat Reader (pdf-format) kan du läsa deras tidning genom att gå in på: http://www.serve.com/nukeresister/
Än så länge tycker jag att min tes håller: att detta är ett paradoxernas land som hedrar våld; genom minnesmonument över USA:s massaker i andra länder och genom avrättningar av egna medborgare. Men också ickevåldet lever och frodas genom individer och rörelser som är villiga att offra tid, pengar och sin frihet för att uppnå fred och rättvisa för invånare i det egna landet och för de som drabbas av sitt lands mäktiga armé.
Imorgon åker jag på delegation med CPT för i drygt en vecka undersöka hur flyktingar, som vill söka sig till ett liv i USA, behandlas. På återseende när jag är tillbaks.
Fredens, Martin Smedjeback
P.S. Min plan var att skaffa ett amerikanskt mobilsimkort, men detta visade sig svårare än jag trodde så jag kommer inte att göra detta. E-post och sms till min svenska mobil är därför rekommenderade sätt att komma i kontakt med mig.
Tack vare mina gästvänliga och ytterst politiskt aktiva husvärdar Cathy (dotter) och Ann (mamma) Nichols kastades jag rakt in i Tucsons vänsterkretsar (eller ”liberal” som de kallas i detta land). Redan dagen efter jag landat i detta land deltog jag i en ”vigil” (stilla manifestation, ofta med något protestbudskap) i Tucson mot dödstraffet. Dagen efter (den 22 maj) fick jag åka med Andy Silverman, juridikprofessor och antidödsstraff-aktivist, till Florence som ligger cirka en timmes bilfärd norr om Tucson. Vi stod med våra protestskyltar utanför fängelset där avrättningen av Robert Comer skulle vara. Det var sju år sen det hade varit en avrättning i Arizona så båda TV och tidningar var där för att dokumentera. En polis bråkade med oss och sa att vi stod ivägen för dem som ville gå på trottoaren. Han hade inte rätt att köra bort oss men gav istället en i gruppen böter för ”jaywalking” (fotgängare som bryter mot någon trafikregel). Robert Comer förklarades död genom injektion 10.08 på tisdagen. Vi som stod utanför fängelsemurarna samlades precis efteråt i en cirkel i tystnad i sorg och protest för att staten hade tagit ett liv.
Se mer på: http://www.kpho.com/news/13354462/detail.html(jag kom inte med på bild i TV-nyheterna) och på CAADP:s hemsida (se i vänstra fältet).
Senare på dagen hade jag nöjet att träffa Dwight Metzger som jobbar som tryckare på Peace Supplies. Han ägnar dagarna åt att trycka progressiva budskap på snygga klistermärken, knappar, tröjor med mera. Beställ gärna av honom genom hans hemsida. Han berättade för mig om sitt stora miljöengagemang i den radikala direkt aktions miljögruppen Earth First! Han har deltagit i flera civil olydnads aktioner mot militära och miljöförstörande projekt. Det var många år sen han betalade skatt. Hans stora skägg och varma leende gjorde det svårt att inte gilla denna anarkist som inspirerade mig med sitt radikala leverne och ickevåldsliga inställning till livet.
Till min stora lycka är Tucson smockfullt med inspirerande aktivister. Idag har jag varit och träffat Jack och Felice Cohen-Joppa, ett medelålders gift par med två tonårsbarn. I 27 år har de gett ut nyhetsbrevet/tidningen The Nuclear Resister (Kärnmotståndaren) som har som mål att dokumentera motstånd mot kärnvapen/kärnkraft men även annat fredsarbete. Särskilt ägnas tidningen åt stöd åt dem som har fängslats för sina ickevåldsliga fredshandlingar. De bara dokumenterar inte dessa händelser utan är själva ofta med i protester. Felice har blivit dömd ett antal gånger, t.ex. för en vapeninspektion på 1990-talet. Om du har Acrobat Reader (pdf-format) kan du läsa deras tidning genom att gå in på: http://www.serve.com/nukeresister/
Än så länge tycker jag att min tes håller: att detta är ett paradoxernas land som hedrar våld; genom minnesmonument över USA:s massaker i andra länder och genom avrättningar av egna medborgare. Men också ickevåldet lever och frodas genom individer och rörelser som är villiga att offra tid, pengar och sin frihet för att uppnå fred och rättvisa för invånare i det egna landet och för de som drabbas av sitt lands mäktiga armé.
Imorgon åker jag på delegation med CPT för i drygt en vecka undersöka hur flyktingar, som vill söka sig till ett liv i USA, behandlas. På återseende när jag är tillbaks.
Fredens, Martin Smedjeback
P.S. Min plan var att skaffa ett amerikanskt mobilsimkort, men detta visade sig svårare än jag trodde så jag kommer inte att göra detta. E-post och sms till min svenska mobil är därför rekommenderade sätt att komma i kontakt med mig.
tisdag 1 maj 2007
Snart börjar ickevåldsresan i USA
Månaden efter jag hade avslutat min militärtjänst på Ubåtsskyddskompaniet i Blekinge skärgård flyttade jag till USA. Året var 1994. Under ett år jobbade jag som au pair i en enorm villa i New Jersey på östkusten. Då var jag relativt omedveten om landets enorma påverkan på världspolitiken och även ganska aningslös om internationella frågor i allmänhet. Jag hade bara en svag aning om att USA under hela sin historia har varit en krigsnation som har krigat vitt och brett och som har militärbaser i stort sett hela världen. Jag visste ännu mindre om landets starka ickevåldstradition. För paradoxalt nog har de Förenta Staterna parallellt med sina starka militaristiska traditioner och enorma armé en av världens starkaste ickevåldsrörelser och djupa historiska rötter till ickevåld.
Detta faktum har jag insett mer och mer sen jag började jobba på Kristna Fredsrörelsen 2001, bara några dagar innan 11 september och terroristattacken som smulade sönder de två torn jag hade varit uppe i under mitt besök i USA 1994. I mitt jobb har jag bland annat fördjupat mig i Martin Luther Kings liv och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Sen dess har jag längtat efter att återvända till hit för att se de platser där ickevåldskampen för de svartas rättigheter utkämpades.
Den 20 maj 2007 sätter jag åter fötterna på amerikansk mark. Under tre månader ska jag resa i ickevåldets spår och känna den amerikanska freds/ickevåldsrörelsen på pulsen. Jag börjar i Tucson, Arizona genom en delegation med CPT (Christian Peacemakers Teams) för att studera och uppmärksamma situationen för dem som försöker immigrera från Latinamerika. Efter en vecka kommer jag att röra mig österut och sen norrut längst med östkusten och träffa så många ickevåldsaktivister som det bara är möjligt. Jag avslutar min vistelse i USA med en månads ickevåldsutbildning i Chicago med CPT. Under min resa kommer jag att delge dig mina tankar och alla som har lust att följa med i mina fotspår på denna ickevåldsresa i en krigsnation. Hoppas att du vill följa med! Ser fram att höra från dig.
Uppdaterad resplan för min ickevåldssommar 2007
Här är några av de ställen och organisationer/personer som jag hoppas kunna besöka och träffa.
* Tucson/Mexico - 20 maj - 10 juni
* New Orleans - 12 - 14 juni
* Atlanta - 14 - 17 juni
* Washington DC/Baltimore - 17 - 24 juni
Jonah House, Dorothy Day Catholic worker, the International Center on Nonviolent Conflict, Sojourners, AFSC, Vigil at the Pentagon.
* New York/Pennsylvania/New Jersey/Atlanta - 24 juni - 8 juli
War Resisters League, United for peace and justice, Walter Wink, Center for Nonviolence and Peace, FOR USA (vilka jag åker med ner till Atlanta och US Social Forum), Richard Deats, Muslim Peace Fellowship.
* Chicago - 9 juli - 17 augusti
Voices for Creative nonviolence, CPT nonviolence training.
* Sverige - 18 augusti
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)